Rektorn som får idéer från industrin

En klunga lågstadiebarn jagar en punkterad fotboll över fotbolls­planen utanför Ronnaskolan i ­Södertälje. I tegelbyggnaden där högstadiet håller till är det lektionstid och tomt i korridorerna. Skolans rektor Lina Axelsson Kihlblom avbryter sin morgonfika i personalrummet och visar in på sitt kontor.

För drygt två år sedan satt hon här som nytillträdd rektor med två bistra inspektörer från Skolinspektionen vid bordet. De var allt annat än nöjda. Skolan hade svårartade ordningsproblem och mindre än hälften av eleverna i nian nådde målen i alla ämnen. En av skolans utmaningar var strömmen av nyanlända elever utan kunskap i svenska. De som flytt med sina familjer från oroshärdar runt om i världen.

— Jag hade fått rådet att sitta lugnt i båten till en början men det fanns inte tid till det. Jag började med en jättestor omorganisation mitt i terminen. Lärarna och facket gillade det inte alls. Oj, oj, jag var inte månadens smak om man säger så, minns Lina Axelsson Kihlblom.

Du tog bland annat bort förberedelse­klasserna för nyanlända och lät dem gå ­direkt in i de vanliga klasserna. Varför?

— Jag vill inte ha en skola i skolan för en fjärde­del av eleverna. De nyanlända lär sig mycket mer svenska av kamraterna i elev­hallen och i matsalen än vad de gör i klassrummet. Att sätta dem i ordinarie klasser är också viktigt för att de ska känna sig välkomna.

Hur klarar de att hänga med i undervisningen när de inte kan svenska?

— Det gör de inte till en början. Först kanske de bara förstår 20 procent men efter hand ökar det procenttalet. De har också svenskundervisning en dag i veckan men då med autentiska uppgifter från övriga ämnen.

— Sedan finns det både lärare och klasskamrater i de vanliga klasserna som talar ­till exempel arabiska. Det är fördelen med ­en mångkulturell skola.

Ronnaskolan tar emot många barn som flytt kriget i Syrien. Har ni ­kompetens att tackla de trauman som de bär på?

— Skolans uppdrag är att ge utbildning och att erbjuda en trygg och välkomnande miljö. Vi har inga traumagrupper eller terapi­sessioner. Det är en uppgift för barn- och ungdomspsykiatrin.

De senaste åren har Ronnaskolan höjt ­andelen elever med behörighet till gym­nasiet från 55 till 75 procent. Vad är framgångsreceptet?

— De flesta skolor lägger ett schema i maj som börjar gälla i augusti och som sedan ligger fast tills eleverna går på sommarlov. Hos oss får lärarna nya scheman var sjätte vecka. Timplanen modifieras efter vad eleverna behöver just nu för att nå målen i slutet av läsåret.

Hur går det till?

— Mitt i terminen kan ett arbetslag bestämma att en grupp elever ska intensivläsa tre ­ämnen under en månad eller bara jobba med läsförståelse i ett par veckor.

Varför är det viktigt med koncentrerade ­insatser?

— Ska man ge särskilt stöd så ska man go crazy brukar jag säga. Lite futtig läxläsning ger ingenting.

Nytt schema var sjätte vecka, vad säger ­lärarna om det?

— Flexibiliteten måste komma från lärarna själva. Det är de som ser elevernas behov och kommer med förslag på åtgärder. Sedan får arbetslagsledarna jobba med sina lärare för att hitta en lösning.

Det låter ganska komplicerat?

— Varför skulle inte vi inom skolan klara det? Så här jobbar de inom tillverkningsindustrin. De mäter och justerar hela tiden i stället för att vänta på resultatet vid årets slut. Samma inom idrotten. Ett fotbollslag som behöver bli bättre på frisparkar tränar inte på inkast bara för att det står så i schemat.

Ni har också en tvålärarmodell i högstadiet. Vad är fördelen med det?

— Faktorer som gör undervisning effektiv, som formativ bedömning och tydlighet, kan maximeras med två lärare i klassrummet. Dessutom går det att dela klassen ibland och lärarna kan växeldra i sitt arbete. Att bli sedd av en kollega gör också att man reflekterar över sitt eget beteende.

Hur har ni råd med dubbla lärare?

— Vi har sparat in genom att ta bort för­beredelseklasserna. Sedan behöver vi inga vikarier i årskurs 7—9 och behovet av särskilt stöd utanför klassrummet har minskat.

Lina Axelsson Kihlblom går och hämtar Ronnaskolans skolkatalog från förra året och slår upp den på bordet.

— Ser du någon skillnad på de här klasserna? undrar hon.

På ena sidan syns en niondeklass med idel blonda och blåögda elever. På andra sidan en parallellklass med mörkhåriga och brunögda. De blonda kom från en by utanför ­Södertälje och samlades i en egen klass när de började i högstadiet på Ronnaskolan. ­Enligt Lina Axelsson Kihlblom var det ett krav från föräldrarna och det accepterades av skolans tidigare ledning. Nu har barnen från byskolan helt slutat komma till Ronna. De väljer skolor i traditionellt svenska områden i stället.

Kommer eleverna med svensk bakgrund tillbaka om du når ditt mål att höja resultaten över rikssnittet?

— Nej, det tror jag inte. Det är inte skolans ­resultat utan rädslan för invandraren och den brutna svenskan som skrämmer föräldrar.

Så vad behöver göras för att bryta ­segre­geringen?

— Det finns inget som säger att vi ska ha 7—9-skolor i ytterförorter. Kommunen kan bygga en större enhet inne i stan där elever med olika bakgrund får mötas.

Är det inte risk att elever med svensk bakgrund då i stället väljer en friskola?

— Stora moderna enheter centralt kan vara ett bra konkurrensmedel mot fristående skolor.

Vad betyder det fria skolvalet för segre­geringen?

— Jag tror inte på ett fritt skolval där rektorer tillåts bestämma vilka elever som tas in. Det är som gjort för fusk. Det finns alltid plats för duktiga flickor men aldrig för bråkiga invandrarpojkar. Det borde vara så att rektorerna anmäler lediga platser till kommunen som sedan sköter fördelningen av elever.