Kan serier öka läsförståelsen? Javisst, menar Joakim Björkman som använder Kalle Anka i undervisningen.
»Slösa bort tiden på något nyttigt i stället!« beordrar han ilsket sina tre brorsöner.
Ett sådant tonfall — och betraktelsesätt — kan man knappast tillskriva Joakim Björkman när han hälsar sina fjärdeklasselever välkomna. Tvärtom:
— God morgon stjärnor, nu ska vi läsa Kalle Anka!
Det är en tidig och grå vintermorgon i Malmö och vi befinner oss i ett av klassrummen på Augustenborgsskolan i stadsdelen Fosie. Ämnet på schemat är svenska, och efter en kort inledning sitter eleverna böjda och koncentrerade över nämnda story; den tio sidor långa intrigen om Kalle, knattarna och superhjälten Sammel Stark.
Tystnaden är påtaglig. Monumental. I sju—åtta minuter. Om de här 16 tioåringarna hade varit inritade i en enda stor serieruta så skulle det inte ha förekommit en enda pratbubbla i bilden — inte ens ett litet »pust!«, »stön!« eller »flämt!«. Möjligen ett »pst!«
Det är roligt med serier. Det räcker med pratbubblor för att man ska förstå. /Eleven Malin Ye
Eleverna har ägnat tid åt Walt Disney’s karaktärer på lektionstid många gånger förut. Framför allt förra våren, när de deltog i ett månadslångt projekt där just Kalle Anka-tidningen ingick som en central del i undervisningen. Projektet, som hade initierats av serieförlaget Egmont, var något som Joakim Björkman nappade på direkt.
— Serier har alltid legat mig varmt om hjärtat, säger han. Genom dem lärde jag mig själv att läsa och så småningom öppna ögonen för annan litteratur. Det intresset hoppas jag kunna överföra till mina elever.
Med Ankeborg som förebild har eleverna bland annat fått bygga en egen liten stad i kartong och papier-maché.
— Med infrastruktur, skolor, banker och andra viktiga byggnader — allt som en stad kräver. Och genom att de fick räkna skalor så kom ju matematiken med på köpet.
Men finns det inte en risk att eleverna bara läser serier?
— Nej, stommen i min undervisning är skönlitteratur, säger Joakim Björkman.
Han har gjort en läsinventering, identifierat den nivå som varje enskild elev ligger på när det gäller läsning av vanlig skönlitteratur. Där har samarbetet med skolans bibliotekarie varit viktigt.
— Hon har hjälpt till i jakten på bra litteratur som ligger på rätt nivå för eleven. Och hon är med när vi analyserar böckerna i läsgrupper.
Man lär sig svenska fast på ett annat sätt. Ibland är det lättare att förstå en text om man har bilder till.
/Eleven Vivien Balin
Vad den sjunkande läsförståelseförmågan bland landets 15-åringar beror på, det har Joakim Björkman inte reflekterat över särskilt mycket. Men på frågan om han har märkt några positiva resultat av seriesatsningen på den här skolan är han säker.
— Absolut. Jag kan inte dra några vetenskapliga slutsatser av mitt jobb med Kalle Anka, men jag märker att eleverna uppskattar och har glädje av det.
— Det utvecklar inte bara deras fantasi. För många är serierna också en slags hjälpreda, bilderna gör det lättare att hänga med i texterna. Det väcker deras läslust. Och genom att det är lustfyllt så blir det ju också effektivt — de lär sig något.
Serierna hjälper en. Jag tycker faktiskt att det har blivit lättare att läsa andra texter nu, riktiga böcker.
/Eleven Embla Samuelsson
Men vad säger han om kritiken som riktats från till exempel Skolverket, att Kalle Anka är ett varumärke och att Egmont är ett vinstdrivande företag som bara är ute efter att värva läsare?
— Det är trångsynt, gnälligt. Nej, släpp det där kommersiella snacket. Se till möjligheterna, inte problemen. Det handlar ju bara om att försöka få barnen att hitta glädjen i litteraturen.
Han tar fram ett brev som han fick för en tid sedan. Avsändaren är en 83-årig kvinna, en före detta lärare med lång erfarenhet av elever med dyslexi.
— Hon använde själv Kalle Anka i sin undervisning. Men i smyg, eftersom det inte alls var accepterat då. Hon hade tidningarna förvarade i en hemlig liten låda som hon tog fram varje fredag.