Rektorer dåligt insatta

Alla elever har rätt att få stöd i skolan för att kunna utvecklas optimalt och därmed få möjligheter till egen försörjning. Men för att detta ska kunna förverkligas måste undervisning om funktionsnedsättningar och hur skolan kan kompensera för dessa införas i den statliga rektors­utbildningen.

Under 2014 ska Skolverket revidera de mål som ligger till grund för anbud kring det statliga rektorsprogrammet. Då förväntar vi oss att Skolverket tar möjligheten att skapa en rektorsutbildning där kunskap om funktionsnedsättningar och hur de påverkar skolsituationen ingår. Detta i enlighet med regeringens strategi för funktionshinderpolitiken 2011—2016.

Även Högskoleverket har i sin utvärdering av behovet av en särskild specialpedagogexamen uttalat att rektors­utbildningen och möjligheterna för kompetensutveckling bör ses över. Rektorns uppdrag i den nya skollagen har blivit både tydligare och mer omfattande och denne har därmed en nyckelroll.

Vi ser i dag att alltför många elever med funktionsned­sättning inte får den utbildning de har rätt att få. Trots att de ska ha de rättigheterna enligt svensk skollag, FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (artikel 24) och FN:s barnkonvention (artikel 28). De stöds dessutom av barnkonventionen om icke diskriminering (artikel 2) och om god kvalitet i utbildningen (artikel 29).

Svenska skolor brister i att ge särskilt stöd till elever som behöver det. Låg kunskapsnivå och bristande anpassning av undervisningen är stora problem, liksom att man foku­serar på elevers svårigheter i stället för på hur man kan skapa goda förutsättningar för en likvärdig utbildning.

I sin granskning över hur skolsituationen ser ut för elever med funktionsnedsättning konstaterar Skolinspektionen att »skolorna måste stärka personalens kompetens avseende lärarnas kunskaper om funktionsnedsättningars påverkan på inlärning« (2009:6).

Specialpedagogisk forskning från Högskolan i Jönköping (Nilholm) visar att rektorer har liten tilltro till vad skolan kan göra åt elevers svårigheter. Anmärkningsvärt är att det är rektorerna som har minst tilltro av alla som arbetar i skolan.

Av en studie som forskare vid Göteborgs universitet låtit göra (2011) framgår dessutom att praktiskt taget alla rektorer för elever i årskurs 7—9 upp­fattar elevers behov av särskilt stöd huvudsakligen som ­individbundet, det vill säga att det är eleven som är bärare av problemen.

Många föräldrar till barn med funktionsnedsättning tar över skolans ansvar. Riksförbundet för Rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) gjorde 2011 en medlemsundersökning där fler än hälften av de svarande föräldrarna uppgav att de själva i hög utsträckning varit tvungna att arbeta för att barnet ska få tillräckliga resurser.

Andra orga­nisationer för funktionshindrade har liknande erfarenheter. Elevers rätt till adekvat stöd är skolans ansvar och kan inte vara avhängigt av föräldrars förmåga och möjlighet till insatser. Elevens rätt till särskilt stöd i undervisningen ska inte vara en förhandlingsfråga.

Rektorerna har i lag­stiftningen givits mandat att skapa en likvärdig utbildning för elever med funktionsnedsättning. Nu måste de få kunskaper för att förverkliga sitt kompensatoriska uppdrag.