Byte av huvudman löser inte skolans problem — däremot måste staten ta ett större ansvar. Ett statligt lönelyft är bara ett exempel.
Lärarförbundet vill se ökat statligt ansvarstagande på flera områden. En hel del går åt rätt håll. Exempel är karriärreformen, resursfördelning inom kommunerna och Arbetsmiljöverkets granskning av skolor.
Men det krävs mer. Till exempel ett statligt lönelyft, mer medveten resursfördelning mellan kommunerna och minskad administration. Men ett förstatligande, i mening att skolan skulle organiseras som Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen, vore helt fel väg att gå.
En gigantisk omorganisering skulle inte lösa skolans problem. Det skulle snarare blockera andra nödvändiga satsningar — som är fullt möjliga att genomföra redan i dag utan byte av huvudman. Det vore att ta en lång och tidsödande omväg i stället för att direkt ta itu med problemen.
Det är förståeligt att många längtar efter en snabb och enkel lösning på fallande kunskapsresultat. Men ingen forskning eller erfarenhet talar för att förstatligande skulle leda till detta. Och det vore varken snabbt eller enkelt. Det skulle kräva omfattande utredning och frågetecknen är många.
Ska all personal i skolan övergå till statlig anställning, även kuratorer, förskollärare, fritidspedagoger, skolsköterskor, vaktmästare och administratörer? Vad händer med lärare i privat verksamhet? Ska alla fristående skolor bli statliga? Hur ska resurserna fördelas? Hur ska den nya byråkratin se ut? På vilket sätt ska lärarnas status och löner öka?
Staten har inte varit särskilt bra på att genomföra reformer. Slarvet med lärarlegitimationen är ett tydligt exempel. Det har krävts ett helt lapptäcke av lagningar för att få det bra.
Förstatligande vore en betydligt större reform som sannolikt skulle kantas av långt större problem än legitimationen. Att sysselsätta lärarna med detta när de nu mer än någonsin måste få förutsättningar att fokusera på undervisningen vore förödande.
Många kommuner brister som arbetsgivare, men staten är inget bättre alternativ.
I själva verket har staten betydligt lägre ambitioner i avtal, och de grupper som haft sämst löneutveckling under 2000-talet är statliga militärer och poliser. Lärarnas löner började sjunka redan på 1960-talet och är således både statens och kommunernas ansvar.
Det är föga troligt att Folkpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna lyckas samla en majoritet i denna fråga. Ett förstatligande är inte aktuellt. Likväl tar det utrymme i debatten och flyttar fokus från det som gör verklig skillnad i skolans vardag.
Om sex år beräknas 43 000 lärare saknas. Politikerna har nu två år på sig att fylla lärarutbildningen med studenter. Det kommer inte att hända av sig självt. Lönerna måste upp — nu. Arbetsbelastningen måste ner — nu. För varje årskull elever som inte fått tillräckligt med tid med sina lärare blir det fler som får sämre förutsättningar i livet. Det är definitivt inte läge att lägga krutet på fel saker.