Från att vara en i gänget till att stå ensam mellan kollegerna och skolledningen — hur är det det att bli arbetslagsledare?
Eva: Det känns som de vill förstöra för mig
Eva gillar att ta ansvar, jobba med skolutveckling och är inte rädd för att stå för sin åsikt. Det kanske var därför hon nyligen handplockades för att bli arbetslagsledare på lågstadiet i en skola i västra Sverige.
— Jag ser mig som länken mellan rektor och lärarna. Man är ju någon slags mellanhand.
Uppdraget som arbetslagsledare har varit kantat av svårigheter. Eva fick ingen utbildning, ingen extra ersättning för det utökade ansvaret och bara någon timmes nedsättning av tid.
— Utnämns någon till arbetslagsledare borde skolledningen också satsa på den personen. Nu känns det inte som att man är värdefull.
Dessutom är mandatet diffust. Arbetslagsledarna sitter med i en grupp tillsammans med skolledningen där man driver skolutvecklingsfrågor.
— Men det är lite oklart vad vi får bestämma över. Ibland har man mandat att bestämma saker och ibland inte.
Eva känner att hon som arbetslagsledare har ett kluvet uppdrag.
— Man ska vara lojal mot både chefen och kollegerna. Men som arbetslagsledare måste jag driva de frågor vi har bestämt i utvecklingsgruppen, oavsett om jag håller med om det eller inte. Och det känns inte alltid bra, ibland känner man sig överkörd.
Uppdraget som arbetslagsledare har skapat ett avstånd mellan Eva och några av kollegerna i arbetslaget.
— Ja, det känns väldigt tydligt. Det är några lärare på skolan som har jobbat här väldigt länge och som har stora kunskaper om rutiner och om hur de brukar göra. Men de delar inte med sig av sina kunskaper till mig.
— Det känns nästan som att de vill förstöra för mig. Då blir man ganska ledsen.
Eva tycker att det är »vemodigt« att hennes uppdrag som arbetslagsledare står i vägen för en närmare relation till kollegerna.
— Det känns att man inte blir involverad i gemenskapen som man skulle vara annars. De håller distans till en. Tyvärr.
Själv tror hon att det kan bero på en missriktad avundsjuka.
— Det är ju många som tycker och tänker om rektorn och om hur skolan sköts. Men det är inte lika många som vill ta på sig eget ansvar för detta.
Men det är framför allt bristen på tid för uppdraget som Eva är missnöjd med.
— Jag vill inte låta negativ. Jag tycker verkligen om att driva förändringsarbete. Men man måste få tid till det. Jag har fått en stor extra arbetsuppgift med ansvar för att driva utveckling på skolan och för att arbetslaget ska fungera, samtidigt som jag har det fulla ansvaret för min klass. Det är för stressigt, jag räcker inte till. Det är min egen klass som får betala för det. Under de här förutsättningarna vill jag inte fortsätta.
Detta har Eva också signalerat till sin rektor.
— Jag har försökt frånsäga mig uppdraget men övertalades att fortsätta. Det känns som att jag egentligen inte hade något val.
Annika: Man mister en del gemenskap
Annika är lärare på en högstadieskola i en större stad. Hon har mest positiva erfarenheter av att vara arbetslagsledare men hon tycker ändå att rollen är knepig.
— Man sitter på två stolar. Laget har en förväntan att jag ska slåss för dem och ledningen att jag ska genomföra det chefen har fattat beslut om.
— Som lärare är man så nära sin egen klass. Men när man sitter i ledningsgruppen och vet att behoven är ännu större på en annan del av skolan är det svårt att fajtas för det egna arbetslaget. Och då kan laget uppfatta det som att man sviker dem.
Mellanpositionen har varit särskilt besvärlig i tuffare tider. För några år sedan var skolan tvungen att spara pengar. Några skulle sägas upp och det blev inköpsstopp.
— Jag blev bäraren av otrevliga nyheter. När jag kom in i personalrummet så hände det att alla tystnade runt bordet. Man mister en del av gemenskapen.
Annika har alltid varit sparsam med att dela med sig av sitt privatliv på jobbet. Sedan hon blev arbetslagsledare har hon blivit ännu tystare på den punkten.
— Visst, jag är med och småpratar om resor och tv och sådant. Men jag väljer medvetet att hålla mig på lite avstånd.
Hon har haft lite olika mandat som arbetslagsledare. Först var hon mest en förmedlare av ledningens beslut, sedan satt hon med i ledningsgruppen och nu har arbetslagsledarna på skolan flyttat upp ett snäpp i hierarkin och är även biträdande rektorer.
— Nu är min roll mycket tydligare. Vi arbetslagsledare hör till ledningen. Det är rakare. Och på ett sätt skönare.
Fredrik: Jag för arbetslagets talan, jag är ingen mellanchef
Fredrik halkade in i arbetslagsledaruppdraget på ett bananskal. Han jobbar på ett gymnasium i södra Sverige och var vikarie när han tillfrågades om han kunde bli arbetslagsledare. Svaret löd: »Visst. Men det får gå som det går.«
Någon utbildning var det inte tal om. Inga andra särskilda förberedelser heller.
— Jag hade ingen riktig koll på vad jag skulle göra och hur mycket jobb uppdraget skulle innebära. Men det har faktiskt gått riktigt bra.
Avgörande för framgången är att det på skolan fanns ett tydligt dokument om vilket ansvar och mandat arbetslagsledaren har.
— Där klargörs det att arbetslagsledaren inte ingår i ledningsgruppen, utan ska samordna arbetslagets pedagogiska arbete.
Och det har Fredrik stenhårt tagit fasta på.
— Det är arbetslaget jag talar för.
Många arbetslagsledare upplever att uppdraget är kluvet men Fredrik känner inte igen den bilden. Han är i första hand lojal med sina kolleger och inte med skolledningen.
Det innebär att han ibland hamnar i konflikt med rektorn och tar strid.
— Jag är tydlig med att det är arbetslaget och inte jag som driver frågan. Och ledningen vet att vi inte käbblar emot för att jävlas utan för att vi vill att det ska bli bättre för lärarna.
Fredrik tycker inte att uppdraget som arbetslagsledare har skapat ett avstånd till kollegerna. Däremot är rollerna inte alltid glasklara. Det händer att skolledningen har anförtrott arbetslagsledarna känslig information som de inte får föra vidare. Det kan handla om tjänstetillsättning eller om budget.
— Visst är det bra att ledningen bollar idéer med oss. Men samtidigt är det en slags härskarteknik att ge oss information som vi inte får diskutera med våra kolleger.
Därför har Fredrik och hans arbetslagsledarkolleger tackat nej till att få konfidentiell information.
— Det känns inte bra, helt enkelt. Jag vill inte hamna i en gråzon där jag inte riktigt vet vilken roll jag spelar.
Fotnot: Namnen är fingerade.