När du blir arbetslagsledare förändras din relation till kollegerna. Det är oundvikligt och nödvändigt, menar experten på arbetslagsledare.
Marie Magnussonär lärare med 15 års erfarenhet som arbetslagsledare. Sedan tre år är hon konsult på Lärarfortbildning och leder utbildningar för bland annat arbetslagsledare och lärare och förskollärare i arbetslag.
Uppdraget som arbetslagsledare berikar, anser Marie Magnusson.
— Det är förbaskat roligt. Det har utvecklat mig både som lärare och som person. Ledarskapet i arbetslaget har gynnat mitt ledarskap i klassrummet.
Men att bli arbetslagsledare kan också innebära komplikationer. En fråga som många ställer är: »Var ska min lojalitet ligga — hos arbetslaget eller hos skolledningen?«
— Mitt svar är tydligt: Arbetslagsledaren måste vara lojal mot fattade beslut i skolledningen. Har man invändningar måste man ta upp dem med ledningen innan beslut fattas.
Marie Magnusson förklarar att arbetslagsledare numera vanligtvis ingår i skolledningen. Arbetslagsledaren kan beskrivas som rektorns förlängda arm till lärarkollegiet och kan därför inte gärna motarbeta ledningsbeslut.
— Det är jobbigt att driva frågor som är beslutade i ledningsgruppen om jag inte har min grupp med mig. Det kan krävas både mod och kraft. Men man måste inse att relationen till arbetskamraterna förändras när man blir arbetslagsledare.
»Vad har jag för befogenheter? Vad är mitt ansvar? Vad är det jag bestämmer om?« Sådana frågor om arbetslagsledarens uppdrag och mandat måste direkt tydliggöras av skolledningen, anser Marie Magnusson. För både arbetslagsledaren och lärarna i arbetslaget.
— Alla ska veta vad de har att förhålla sig till för att undvika missförstånd.
Arbetslagsledaren leder till exempel arbetslaget och driver pedagogisk utveckling. Men är däremot inte personalansvarig chef.
— Arbetslagsledaren ska förstås se till att kollegerna i arbetslaget mår bra. Men man ska inte gripa in i stora personkonflikter, det är chefens ansvar.
Som nybliven arbetslagsledare är det särskilt viktigt att markera sin nya roll, understryker Maria Magnusson.
— Man måste vara tydlig med vid vilka tillfällen man är ledare och när man är arbetskamrat. Efter ett tag sätter det sig vem det är som styr. Ju mer man kommer in i sin roll och ju mer självgående gruppen blir, desto mer kan man backa tillbaka. Gruppen behöver olika typer av ledarskap i olika faser.
Mister man en del av den kollegiala gemenskapen när man blir arbetslagsledare?
— Jag tycker inte att det behöver vara så. Det är klart att du kan inte gå med i det allmänna gnället som ibland finns på skolorna om att »allt är rektorns fel«. Men på fikarasten är du ju som vilken arbetskamrat som helst. I bästa fall får du ett sådant förtroende att kollegerna vänder sig till dig när de vill lyfta ett missnöje.
Stefan Helte