Långt till lärare för språkelev

Tyskläraren Greta Krekula blickar mot tjock-tv:n i det lilla grupprummet på Tärendö centralskola. På skärmen syns hennes tre fjärrelever i grannbyn sex mil bort. Är ni klara?

— Nein, blir svaret.

Eleverna på skärmen sitter böjda över väder­kartor som de fått på fax från läraren före lektionen. De kämpar fortfarande med att få ihop en väderleksrapport på tyska.

— Ni som brukar vara så snabba i »Korpis«, säger Greta Krekula. Lika snabba som Kajsa och Lillemor här, tillägger hon diplomatiskt för att inte såra de två elever hon har på plats hos sig i Tärendö.

Efter en stund börjar väderrapporterna droppa in från eleverna. Det är mulet i Schweiz, regnigt i Österrike och »die Sonne scheint« i Tyskland.

Här i Tärendö är det tio minus och ett lager av snö täcker gungställningen och hockey­rinken på skolgården utanför Tärendö centralskola. Vi befinner oss åtta mil norr om polcirkeln i Pajala kommun i östra Norrbotten.

Namnet »centralskola« är en kvarleva från en tid då »utbyarna« runt Tärendö hade egna mindre skolor. Men trakten har avfolkats och av de 50 skolor som fanns i Pajala kommun på 50-talet har drygt 40 lagts ner. Byskolorna i Tärendö, Junosuando och Korpilombolo hankar sig fram på mer eller mindre krympande elevunderlag. Samtidigt har byskolornas elever lika stor rätt som alla andra att få undervisning av behöriga lärare eller kunna välja mellan två moderna språk.

— Vi har inte råd att anställa språklärare på alla de små skolorna och om vi inte klarar att erbjuda språkundervisning så hotar nedläggning, konstaterar rektor Gun-Britt Kangas.

Sedan 2004 har lösningen varit att låta byskolorna dela på språklärarna genom fjärrundervisning. En och samma lärare kan ge lektion i upp till tre skolor samtidigt via videolänk.

Skolorna i Pajala är pionjärer när det gäller fjärrundervisning men det finns även på andra håll i landet, till exempel i Sollefteå och Vilhelmina kommuner. Och fler ligger i startgroparna. Katarina Sjöström som är utbildningsstrateg vid Region Västerbotten säger att kommunerna i hennes län gör vågen när hon frågar om intresset för fjärrunder­visning. Kravet på lärarlegitimation som kommer att slå igenom under de närmaste åren har gjort frågan än mer angelägen.

— Om det finns en lärare med rätt kompetens och rätt att sätta betyg i ämnet på en skola så vore det bra om läraren kunde fjärrundervisa också på andra skolor där den kompetensen saknas. Man kan tänka sig undervisning över kommungränserna, säger Katarina Sjöström.

Fjärrundervisning som ett sätt att lösa lärar­bristen har även uppmärksammats av en statlig utredning. Utredningen har föreslagit att fjärrundervisning ska införas som en godkänd undervisningsform i vissa språk. Enligt utredningen är det inte bara små skolor som har svårt att anställa behöriga språklärare. Även stora skolor kan ha svårt att anställa lärare för några få timmars undervisning i språk som få elever har valt.

Två pojkar i sexan och två flickor i sjuan har bänkat sig framför storbildsskärmarna i ett klassrum på Tärendö centralskola. Det är dags för spansklektion som i dag »direktsänds« från Junosuando skola drygt fyra mil norröver.

På en av skärmarna syns klassrummet i Juno­suando med åtta elever och efter en stund dyker också spanskläraren Marina Smedqvist upp i bild. Hon börjar med att instruera de två sjätteklassarna i Tärendö om hur de ska tillverka ett spanskt pass med uppgifter om namn, ålder och hårfärg med mera.

— Då viker ni ett papper så här, visar hon.

Men killarna förstår inte riktigt och läraren ber de äldre eleverna på plats i Tärendö att visa.

— Se här små barn så ska jag lära er, säger sjundeklassaren Ebba Wettainen retsamt till killarna. De försvinner sedan i väg till data­salen för att göra sina pass.

Resten av gruppen ska öva på spanska klockslag. Marina Smedqvist lägger en klocka på den så kallade dokumentvisaren och en bild av klockan dyker upp på skärmarna i både Tärendö och Junosuando.

— ¿Qué hora es? undrar hon.

Men videolänken mellan skolorna fungerar dåligt i dag. Både ljud och bild hackar och visarna på klockan hoppar fram och tillbaka på storbildsskärmen här i Tärendö. Tekniska problem är inget ovanligt.

— Det är ofta dåligt ljud. Det bryts och man hör bara halva ord, berättar eleven Ebba Wettainen.

Storbildsskärmen som visar klassrummet i Junosuando avslöjar att kaos har brutit ut där borta. Läraren har uppenbarligen lämnat ­salen och några elever passar på att jaga varandra, brottas och dansa framför kameran. Ebba Wettainen i Tärendö nickar mot skärmen.

— Kolla nu kommer läraren tillbaka. Då blir de lugna.

Det är faktiskt bättre ordning på Ebba Wettainen och de andra eleverna här i Tären­dö trots att läraren är fyra mil bort och ingen ­annan personal finns på plats i klassrummet.

— Det funkar bra eftersom vi inte är så många. Vi gör färdigt våra uppgifter och försöker så gott vi kan, säger Ebba Wettainen.

Lärare och elever i Tärendö verkar eniga om att det är bäst när läraren är på plats. Och var tredje vecka kommer fjärrlärarna på besök för att träffa sina elever ansikte mot ansikte. Däremellan får man nöja sig med det näst bästa alternativet: fjärrundervisning.

— Annars hade vi inte kunna ha spanska, konstaterar Philip Svanlöv som går i åttan.

Klasskompisen Isidor Abdelkader är inne på samma linje men säger också att fjärr­undervisning ställer högre krav på eleverna själva, till exempel när de ska göra uppgifter enskilt eller i grupp under lektionen.

— Det vore bättre om läraren kunde komma hit oftare. När hon är här så kan hon kontrollera att man gör det man ska och gör det rätt.

Videotekniken som används i byskolorna i Pajala kommun innebär att alla hör och ser allt som händer under lektionen. Det går inte att kalla till sig läraren för att ställa sina »dumma« frågor enskilt vid bänken. Marika Taavo som går i nian i Korpilombolo och får fjärrundervisning i tyska tror att det hämmar vissa.

— Man blir blyg och så är det alla kameror.

En elev som vill visa för lära­ren vad han eller hon skrivit måste lägga papperet under dokumentvisaren och då syns det även för de andra eleverna i klassen.

Tyskläraren Greta Krekula håller med om att det finns nackdelar.

— När jag är på plats kan jag gå runt och ­titta i deras böcker och se hur de skriver. Även om jag träffar dem någon gång i månaden blir det inte samma kontroll.

Med distanseleverna missar man också korridorsnacket, påpekar Greta Krekula.

— Här i Tärendö kan det ta evigheter för mig att ta mig den korta biten från klass­rummet till arbetsrummet för att jag stannar och pratar med så många.

Det finns nästan ingen forskning om fjärrundervisning i Sverige. Men 2007 gjorde forskare på Umeå universitet en studie av verksamheten i Pajala kommun. Den visade att fjärrundervisningen ofta hade en dragning åt traditionell katederundervisning där läraren fick mycket av talutrymmet. Elevernas diskussionsvilja verkade dämpas av kamerorna och av att de inte kände eleverna på den ­andra skolan. Forskarna kunde däremot inte se att elevernas resultat försämrats.

I studien vittnade flera lärare om en ökad arbetsbelastning. Läraren Greta Krekula bekräftar att fjärrlektioner kräver mer förberedelser men tror att det framför allt är ett nybörjarproblem.

— Herregud i himlen. I början planerade jag lektionerna minut för minut men det har jag släppt på under åren.

Fjärrundervisning passar inte alla elever, enligt Greta Krekula.

— Det kräver en enorm disciplin. Eleverna får inte knacka med en penna eller skrapa med stolen för det stör ljudet.

Vad gör hon om en fjärrelev som finns flera mil bort bara reser sig upp och promenerar ut ur bilden?

— Det har aldrig hänt, intygar hon.

Hon upplever inte heller några ordningsproblem under fjärrlektionerna.

— Jag har tydligen en sådan fruktansvärd tordönsstämma att jag kan skrämma livet ur ungarna på distans, skämtar hon.