Eleverna presterar sämre, lärarna pressas för hårt och skillnaderna mellan skolor ökar. Utförsbacken började när staten lämnade över ansvaret till kommunerna. – Kommunaliseringen gick för snabbt och var för brutal. Den skapade misstro och inte tillit, sa regeringens utredare, statsvetaren Leif Lewin, vid en pressträff på måndagen.
Vid pressträffen presenterade Leif Lewin det nästan 800 sidor tjocka betänkandet ”Staten får inte abdikera – om kommunaliseringen av den svenska skolan” där han redovisar sina slutsatser om följderna av den genomgripande reformen 1991. Kommunerna fick då ta över hela verksamhets- och arbetsgivaransvaret.
– Tesen är att ingreppet blev ett misslyckande, säger Leif Lewin.
Han konstaterar att staten släppte skolan till kommunerna mot många lärares vilja. Reformen var dåligt förberedd och implementerades för fort. Kombinationen med den nya mål- och resultatstyrningen blev förödande.
– Lärarna skulle självständigt börja konkretisera målen i läroplanen. Men det var de inte vana vid och de fick inte fortbildning, säger Leif Lewin.
Han visar kurvor över den dåliga löneutvecklingen jämfört med andra länder och jämfört med andra yrkesgrupper i Sverige. Istället för högre löner och status har lärarna fått mer arbetsuppgifter utanför kärnuppdraget undervisning.
– Lärarna är skolans viktigaste resurs. Tyvärr har kommunerna visat att de inte delar den uppfattningen, säger Leif Lewin.
I rapporten står det svart på vitt att det var ”statens fel att kommunaliseringen inte blev så bra”. Men ansvaret är delat – mellan staten och kommunerna samt mellan 1990-talet socialdemokratiska och borgerliga regeringar, menar Lewin.
I dåvarande skolministern Göran Persson (S) modell skulle staten behålla styrmedel för att säkerställa likvärdigheten i skolan – allt från meritvärdering vid tillsättning av lärartjänster till specialdestinerade statsbidrag.
Men när den borgerliga regeringen tillträdde togs regleringarna bort eller förändrades i grunden ”i nyliberal anda”, enligt Leif Lewin. Därför blev decentraliseringen mer långtgående än vad som planerats.
I lördags skrev Per-Arne Andersson, avdelningschef vid Sveriges Kommuner och Landsting och del i utredningens referensgrupp, i en debattartikel i Svenska Dagbladet att utredningen utgår ifrån att allt som skett i skolan är resultat av denna decentralisering, och att ingen hänsyn tas till andra skolreformer och samhällsförändringar.
Det stämmer inte, förklarar Leif Lewin:
– Tvärtemot vad som hävdades artikeln så diskuterade vi detta ingående.
De nya svårtolkade läroplanerna, det nya betygssystemet där alla elever skulle nå målen och valfrihetsreformerna har till exempel tagits med i utredningen.
Bland riksdagspartierna vill i dag bara Folkpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna förstatliga skolan. Även Lärarnas Riksförbund driver frågan.
Eva-Lis Sirén, Lärarförbundets ordförande, befarar att ett förstatligande, med föregående utredningar, riskerar att blockera de reella behoven:
– Staten slarvade igenom kommunaliseringsreformen, precis som med legitimationsreformen. Det här visar tydligt att det vore helt fel att utsätta skolan för fler stora reformer när fokus måste vara på åtgärder som stöttar elever och lärare här och nu. Staten måste ta ett större ansvar, men för det krävs inget byte av huvudman, säger Eva-Lis Sirén.
I uppdraget till Leif Lewin ingick dock inte att ta ställning till om skolan ska vara fortsatt kommunal eller återförstatligas.
– Oavsett huvudmannaskap är det statens uppgift att stödja lärarnas professionella utveckling, säger han.