Skolor som tar emot många nyanlända elever borde ha mer resurser än skolor som inte tar emot eller har få nyanlända. Men så ser vekligheten inte ut i Södertäljes skolor, hävdar skribenten.
Södertälje kommun har under 2013 tagit emot flest flyktingar i Sverige, en stor humanistisk insats. Kommunen får tvåårigt statligt stöd, som även gäller för nyanlända barn i skolan. Ett stöd som är för kortvarigt, då varken vuxna hinner bli självförsörjande eller elever på skolor har fått ett tillräckligt starkt språk för att följa den vanliga undervisningen.
Skolor som tar emot många nyanlända elever (flyktingar) borde alltså ha mer resurser än skolor som inte tar emot eller har få nyanlända. Men så ser vekligheten inte ut.
På den skola jag arbetade har 98 procent annat modersmål än svenska. Många är nyanlända eller varit kort tid i Sverige. Här finns också andra generationens barn som har ett mycket svagt språk.
I Södertälje gör man ofta reklam för att skolorna har två lärare i klassrummet, men det stämmer sällan. I introklasserna med mer än 25 elever, finns två lärare på vissa lektioner. På lågstadiet är det cirka 25 elever per lärare och få eller inga möjligheter till halvklasslektioner.
I många klasser på skolan finns elever som upplevt trauma, elever som har särskilda behov i undervisningen eller/och har psykosocial belastning i hemmet. Endast 20 procent av föräldrarna har här mer än grundskoleutbildning från hemlandet och därför kan de flesta elever inte få hjälp med läxor hemma.
En jämförande undersökning från Stockholms universitet (vt.13) om tillgång till specialkompetens, visade att resurserna på skolan var något mindre än genomsnittet för de 15 skolorna som deltog i studien, trots att man tog emot i särklass mest nyanlända.
Skolan har tre specialpedagoger, varav en i matematik, på nära 650 elever och en halv sva-lärare, (förutom sva-lärare i introgrupperna).
I förskoleklasserna finns ingen specialkompetens. Den drogs nyligen in, liksom tidigare inom matematiken, på mellanstadiet. Endast en kurator finns på skolan. Klasserna har blivit större och personalen har minskat det senaste läsåret.
Regeringen har vid några två tillfällen anslagit pengar till utsatta områden. Men av de pengarna har skolan endast fått en mycket liten, närmast obetydlig, del av.
I Lärarnas tidning (nr 20, 2013) redovisas i en undersökning att 37 procent av rektorerna i skolan tvingats neka elever särskilt stöd en eller flera gånger, trots att det står i skollagen det är en rättighet för eleverna. I den här skolan hör det till undantaget att elever får särskilt stöd. Lärarna på lågstadiet uppskattade (vt 13) att behovet av särskilt stöd i någon form (även BUP eller psykologstöd) berörde mer än 20 procent av eleverna.
Eftersom skolledning påpekar att skolan saknar resurser för dessa elever, har särskilt stöd blivit en ickefråga. Lärare uppmanas att inte fylla i ”pedagogiska insatser” i omdömet eller i IUP för de elever som inte når kunskapskraven. Vem ska då föra elevernas talan när föräldrarna inte kan?
Trots minskade lärarresurser har skolresultaten ökat något. Skolverkets satsning på ”prioriterade skolor” (och kommunens) i form av internutbildning i bland annat formativ bedömning, kanske har bidragit till höjda resultat. Men arbetsuppgifter har lagts till redan hårt belastade lärare. Lärarna gör ett fantastiskt arbete!
Hur mår då lärare och elever? Stressnivån är mycket hög. Skolans öppna planlösning utan hela väggar, den så kallade Södertäljemodellen, och trängseln i klassrum och matsalar gör inte situationen lättare. Konstant hög ljudnivå främjar inte koncentrationsförmåga och inlärning visar många studier.
Vem ska försvara rätten till rimlig arbetsmiljö och elevernas rätt att nå kunskapskraven när de ekonomiska kraven är överordnade och lärare förväntas vara tysta och lojala med ständiga besparingsbeslut?