Gott betyg till Gottsunda

Mest försöker hon svara på elevernas frågor.

— Risoni – vad är det för något?

— Hallå — hur stor är en »liten purjolöksbit« egentligen?

Hem- och konsumentkunskapsläraren Marie-Louice Nilsson har jobbat här sedan 1999. Hon är fackligt aktiv och säger att hon har världens bästa jobb och att hon är väldigt stolt över sin skola. Inte undra på att hon log stort när hon hörde att Gottsunda­skolan hade pekats ut som ett sällsynt lyckat exempel i den granskning av kommunernas resursfördelning som Skolinspektionen presenterade i en rapport nyligen.

Rapporten visar på vilket sätt 30 av l­andets kommuner med stora socioekonomiska skillnader, som Uppsala, fördelar sina resurser för att motverka de negativa effekterna av segregation i skolan.

Det är en ganska dyster läsning. Fem av sex kommuner får kritik för hur de fördelar sina resurser till de mest behövande eleverna.

Men den modell som Uppsala kommun tillämpar — eller rättare sagt tillämpade — ­visade sig alltså vara ett positivt undantag.

Särskilt i fallet Gottsundaskolan.

Här satsade kommunen upp till 30 000 kronor per elev och år fram till årsskiftet. Det är extrapengar ut­över skolpengen som främst använts för att öka lärartätheten, vilket i sin tur sägs vara en av förklaringarna till att elevernas kunskaper ökat så kraftigt. Mellan 2008 och 2012 steg skolans meritvärde från 198,6 till 222,7; i fjol var det bara obetydligt lägre.

— Det är förstås jätteroligt. Det är resultatet av vårt långsiktiga kvalitetsarbete, säger Marie-Louice Nilsson och lyfter särskilt fram ingredienser som »personalgruppens oerhörda engagemang«, den »mycket bra ­dialogen mellan lärare och elever« och »skolans tydliga kunskapsmål«.

Men — fortsätter hon:

— Nu plötsligt har kommunen ändrat modell och det kommer att innebära en försämring, helt klart. Det känns som man slår undan benen för oss. Kommunen får beröm för en grej som man nu tar bort.

Vad är det då kommunen har gjort? Jo, när modellen infördes för cirka tio år sedan var syftet att dessa pengar skulle fördelas från så kallade starka till svaga skolor utifrån föräldrarnas utbildningsnivå samt om familjerna hade invandrarbakgrund, försörjningsstöd eller var ensamstående med barn.

Vid årsskiftet togs dock de två sistnämnda kriterierna bort, inom såväl grundskolan som förskolan. Det är detta som har vållat viss oro på Gottsundaskolan, men också en hel del politisk debatt om vad som är bäst och mest rättvist — inte minst i barn- och ungdomsnämnden.

Oppositionen, företrädd av Socialdemokraterna, ger den nya modellen tummen ner och menar att skolor med störst behov, som Gottsundaskolan, nu kommer att få mindre pengar. De styrande i kommunen, med Moderaterna i spetsen, menar å sin sida att den medför en mer rättvis fördelning — att stödet även ska gå till andra lågpresterande skolor. För övrigt bottnar Gottsundaskolans goda resultat främst i dess sätt att arbeta, menar kommunalrådet och nämndens ordförande Cecilia Forss (M). Inte i att skolan fått mer pengar.

Den uppfattningen stöds också av Skolinspektionens rapport. Enligt den kan inte Gottsundaskolans resultat på något enkelt sätt kopplas till de resurser som skolan fick. Det slås ändå fast i rapporten att den ­högre ­lärartätheten på skolan medfört »en ökad flexibilitet i gruppindelningen«. På lektioner som matematik och svenska kan de äldre eleverna till exempel ha fyra pedagoger som tar hand om tre grupper, vilket ger bättre förutsättningar för individualiserad undervisning.

I klassrummet igen. Här har eleverna ställts inför en helt annan soppa. Minestronen. Klockan närmar sig nio, spisfläktarna susar och vid en av arbetsbänkarna står eleven Rune Bak Hansen böjd över en skärbräda. Han bor på 20 minuters bussavstånd härifrån och vet mer om dansk fotboll än de flesta. Dessutom skulle han kunna bli en utmärkt reklampelare för skolan, säger sådant som säkert alla lärare och rektorer vill ha på band. Hör bara:

— Jag trivs jättebra. Jag har gått på två andra skolor i kommunen, men de var inte alls lika bra. Lärarna är mer engagerade här. De förklarar bra, berättar alltid varför vi ska göra som vi gör och de är väldigt tydliga med målen.

Bredvid Rune Bak Hansen står hans klasskamrat Alan Fandi. Han bor ännu längre bort — på diagonalt motsatta sidan stan — och skulle kunna medverka i en marknads­föringskampanj även han:

— Min familj flyttade dit för ett år sedan, men jag trivs så bra här att jag vill gå kvar.

Men vänta nu. Säg Gottsunda till en Uppsalabo som inte bor i området så kommer personen i de flesta fall att börja gapa om bilbränder, stenkastning, hög arbetslöshet, socialfall. En problemförort, kort sagt. Med många invandrare. Så har den allmänna uppfattningen varit i decennier. Närheten till naturen, det nyupprustade köpcentret, lärartätheten eller det blandade elevunder­laget skulle många inte ens tänka på. Möjligen Marie-Louice Nilsson, men hon både jobbar och bor här.

— Gottsunda ses som ett problemområde och det medför automatiskt att man ser Gottsundaskolan som en problemskola, ­säger hon.

— Men jag kan inte säga att det är värre här än på någon annan skola. Visst har vi problem med skoltrötta elever, skolk, mobbning och liknande, som alla skolor har. Men när problem dyker upp så tar vi genast itu med dem.

Hur då?

— Framför allt genom mycket täta samtal med eleverna och deras föräldrar. Tillsammans med dem försöker vi ta reda på varför en sak inte fungerar och vilka åtgärder som måste vidtas. Vi har ett mycket kompetent elevhälsoteam som jobbar hårt för elevernas bästa.

Det doftar mat nu. Italienskt. Kastruller puttrar, stekpannor fräser.

Marie-Louice Nilsson följer sina elevers insatser med blicken, kontrollerar att de gör rätt och att de håller tidsschemat. Sin första tid på skolan minns hon knappt, säger hon, och därför har hon svårt att jämföra nu med då.

— 15 år är en ganska lång tid. Det har ­varit små förändringar hela tiden, som man liksom inte tänker på. Men strax efter att jag började här så började skolan så smått tillämpa de pedagogiska modeller som vi jobbar fullt ut med i dag.

— Och som har blivit vårt framgångs­koncept. Nu vill jättemånga elever gå här. Vi har till och med fått studiebesök från ­andra länder, eftersom vår pedagogik visat sig fungera så bra.

I den pedagogik som Marie-Louice Nilsson talar sig så varm för ingår en portfolio­metodik. Varje elev har sin egen portfolio där hon eller han — tillsammans med lärare och föräldrar — kan följa sin egen utveckling.

Varje elev får också lära sig att sätta sina egna mål samt utvärdera dessa genom reflektion, och för att eleven ska hitta sin egen inlärningsstil arbetar man med olika tankemodeller, till exempel Edward de Bonos sex tänkarhattar. De hattarna sitter upphängda på nästan varenda whiteboardtavla i skolan. Feedback till eleverna är också en viktig del i lärandet, berättar Marie-Louice Nilsson.

— Vi jobbar alltså utifrån flera olika ­metoder, metoder som vävts in i varandra och som i slutändan ger eleven en helhetsbild över hur man bäst bygger upp sitt eget ­lärande. Och hela tiden ska eleven reflektera: Vad har jag gjort? Hur gick det? Vad var det som gick bra? Vad var det som gick mindre bra? Hur ska jag göra nästa gång?

I ett arbetsrum några korridorer härifrån, på andra sidan huset, träffar vi senare skolans rektor för 6—9-eleverna, Elisabeth Viksten Eriksson.

Hon säger ungefär samma sak som Marie-Louice Nilsson. Att skolan — med sin pedagogik och en uttalad fotbollsprofil — är toppen och att kommunens ändrade modell för strukturstöd är om inte botten, så åtminstone djupt beklaglig. För deras vidkommande. Nu befarar hon att skolans resultat kommer att bli sämre.

— Självklart är jag orolig för det. Vi hade förväntat oss stöd och uppmuntran från kommunen eftersom vi har visat att vi med rätt metoder, och med tillräckliga resurser, kan förändra resultaten för så många barn. Men ju bättre vi är, desto mindre pengar får vi, säger Elisabeth Viksten Eriksson.

Hur mycket mindre då?

— Jag vet inte exakt, men det rör sig om flera tusen per elev.

Samtidigt som ni arbetar i en skola som är kringgärdad av många fördomar?

— Ja … Den stämpeln försvinner väl aldrig. Så fort en bil brinner här i området så färgar det av sig på oss. För några år sedan funderade vi till och med på att byta namn. Men det reagerade eleverna väldigt starkt på: »Vad är det här för något — vi ska heta Gottsunda­skolan!«