— När jag kom cyklande till skolan på morgonen därpå stod det en klunga elever utanför och grät och skrek, berättar Sara som är högstadielärare.
Sara visste själv ingenting om vad som hänt men plötsligt stod hon som enda vuxen mitt i en skock hysteriska elever som krävde svar.
— Jag bad en förälder gå upp till rektorsexpeditionen för att hämta mer personal och sedan kunde vi hjälpas åt och börja slussa in eleverna i klassrummen.
Det dröjde innan lärarna fick pålitlig information om självmordet och det tog tid innan skolans krishantering kom i gång, minns Sara.
— Det är så viktigt att ha rätt information så att man inte behöver stå där inför eleverna och svamla. Och vet man att någon behöver en kurator så vill man att det ska finnas direkt och inte om två timmar.
Händelsen ledde till att skolan reviderade sin krisplan och bara två månader efter det första dödsfallet tvingades skolan använda den nya planen. Ännu en elev hade dött på tågspåret.
— Det här är inte sant — inte igen, tänkte jag. Det var så fruktansvärt och vi blev jätterädda att det här skulle bli någon slags innegrej bland ungdomarna.
Sara tycker att skolan hanterade det andra dödsfallet bättre.
— Vi fick information direkt och krishanteringen kom i gång snabbt. Dagen efter fanns det personal från kyrkan på plats i skolan och ett stödteam med kuratorer och extra hjälp, berättar hon.
Fick ni lärare något stöd?
— Personalen erbjöds att gå och prata med en terapeut och vi var flera som gjorde det. Inför eleverna håller du ihop men någonstans måste du få pysa ut, säger Sara.
Fotnot: Den intervjuade läraren heter egentligen någonting annat.