Lärarna måste ägna alltför mycket tid till att mäta kunskaper i stället för att undervisa, skriver en lärarutbildare.
Återigen har elevers kunskaper testats i Pisa-undersökningen. 15-åringarnas kunskaper i läsförståelse, matematik och naturkunskap har jämförts i ett antal länder. Svenska elevers kunskaper har, enligt mätningarna, försämrats mest bland deltagande länder, i jämförelse med tidigare mätningar.
Förklaringarna till detta ras har i den efterföljande debatten varit många och metoderna för hur skolan ska stoppa raset ännu fler.
Om vi tittar på vad det är som har testats är det ingen helhetsbild av elevernas skolämnen som mätts, utan det är några kunskapsområden som har prioriterats. Bland annat står elevernas skrivförmåga, samhällsorienterande ämnen och estetiska ämnen utanför mätningen.
De förklaringar till nedgången som har debatterats är att skolan kommunaliserades 1991, skoltiden är för kort, det är för stora klasser, för lite betyg och för lite dokumentation och diagnostisering. Jag ställer mig genast frågan om detta inte kan vara själva roten till det onda.
Blir verkligen kunskapen större om vi i skolan mäter eleverna oftare? Blir en människa längre om vi gör fler mätningar? Om vi dessutom ger betyg på hur mycket de har vuxit, blir de då ännu längre? Måste vi inte fundera lite bredare på nedgången?
Hur har till exempel lärarnas arbetsuppgifter och möjlighet till fortbildning förändrats de senaste sju åren? Den stora förändringen är att lärarnas tid tas i anspråk för att dokumentera, diagnostisera och betygsätta eleverna.
Jag ser en fara med att lärarnas fokus mer läggs på att testa elevens kunskaper efter genomförd lektion, än betydelsen av att lektionen som genomförs ger alla elever möjlighet att ta till sig innehållet i lektionen.
Det är naturligtvis viktigt att elevernas kunskapsutveckling dokumenteras. Det jag vänder mig emot är att lärarnas uppdrag och autonomi i klassrummet får en alltför stark styrning mot en summativ bedömning av den enskilde elevens kunskaper. Detta på bekostnad av ett mer formativt förhållningssätt, där läraren får kunskap om vad i undervisningen som måste kompletteras eller förändras för att alla elever ska ha möjlighet att förstå lektionsinnehållet.
Diagnostisering av elevernas kunskaper skulle med ett mer formativt synsätt vara en naturlig del av undervisningen, utan att använda formaliserade test som mätinstrument.
De signaler som regeringen och kommunerna ger för att lösa problemen är att införa tioårig skolplikt, fler tester och tidigare betyg.
Kan det finnas andra förklaringar till att eleverna inte har tillräckliga mätbara kunskaper? Kan det vara så att i klassrummen sitter elever som inte förstår och som skulle behöva en undervisning som är mer inriktad på lärprocessen än på diagnostisering och betyg? Vid samtal med lärare uppger de att de inte har tid över för att planera sina lektioner i så hög grad som de skulle vilja.
Kan det finnas ett samband mellan lärarnas brist på tid att planera sina lektioner och att tiden i stället läggs på att mäta elevernas oförmåga?
Jag har i min forskning tagit del av ett digitalt forum för lärare där de delar med sig av sina lektionsförslag. Jag vill höja ett varningens finger för detta. Det finns nämligen en risk att det som fungerar i ett klassrum är förödande i ett annat.
Det är hög tid att lärarna får använda sina didaktiska kunskaper för att kunna genomföra en undervisning som de själva planerar utifrån varje specifikt klassrum.