Ta stöd mot mobbning

Nyligen påbörjade Diskrimineringsombudsmannen (DO) en granskning av skolors likabehandlings­planer i kampen mot mobbning. Granskningen omfattar 150 slumpvis utvalda skolor, både kommunala och fristående i 23 kommuner.

När vi handleder i lika­behandling har vi märkt att det finns ett glapp mellan praktik och lagstiftning. Vi vill med denna artikel flytta fokus från kontroll av att leva upp till ­lagen till dess intention: En skola med nolltolerans mot trakasserier och diskriminering.

En granskning leder ofta till panik och ses som ett hot eller som ett nödvändigt ont som ska genomföras. Vi vill slå ett slag för att se en potentiell granskning som någonting positivt.

Se en inspektion som en möjlighet att säkra barns rättigheter — där barn har rättigheter har vi vuxna ett ansvar. Se det som en möjlighet att få ett kvitto på att det just du gör i din vardag, i din skola, på din lektion gör skillnad för eleverna.

Eller se det som ett stöd i att få vägledning i hur arbetet kan utvecklas och förbättras. Egentligen granskas lärarnas verksamhet varje dag, varje lektion, varje timme och ­minut av dem som den är till för, nämligen eleverna själva. Genom att lyssna på dem får lärarna det bästa underlaget till en likabehandlingsplan.

För tre år sedan visade en liknande inspektion att nio av tio skolor brast i sitt ansvar och saknade en likabehandlingsplan som levde upp till lagens krav. Sammanfattningsvis visade den granskningen att om det fanns en plan så gjorde den ingen skillnad för eleverna.

De vanligaste bristerna var att en kartläggning saknades, att planen inte arbetats fram tillsammans med eleverna och att den inte var känd av vårdnadshavarna. Vidare att den inte var daterad eller innehöll åtgärder för året, att det saknades rutiner för akuta situationer, att planen omfattade flera verksamheter, att den inte omfattade såväl skollag som diskrimineringslag och att det saknades främjande insatser.

Planen, innehållande det förebyggande och främjande arbetet för likabehandling, är inte till för en myndighet. Den ska vara ett redskap/verktyg för att säkerställa att skolan låter alla elever få utveckla sin fulla potential, i en trygg miljö fylld av respekt, oavsett vem hen är.

Uppdraget är att skapa en skolmiljö där elever har möjlighet att utveckla sina för­mågor och intressen utan att bli begränsade av föreställningar om kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning eller sexuell läggning.

Förra året kom det in unge­fär fem anmälningar om dagen till DO/Barn- och elevombudet (BEO) av elever som inte kände att skolan gav den möjligheten till trygghet. Ger du som lärare den tryggheten? Reflektera över hur du framställer olika grupper, hur du fördelar ordet, hur du hanterar situationer som uppstår mellan elever, mellan lärare och elever, och vilka normer läromedlen förmedlar.

Reflektera över vad du gör under en dag för att arbeta främjande — det arbete du enligt lag ska göra utan att något har inträffat, för att öka känslan av inkludering och respekt. Gör din egen granskning.

Om du ger dig själv chansen till eftertanke tror vi att du känner att det inte är DO:s klapp på axeln du vill ha. Utan att det är en klapp eller en kram av eleven som du möter om tio år och som då säger: På din lektion, där kunde jag vara mig själv och där kände jag mig trygg.