Det var oundvikligt att världarna skulle mötas. För även jag har ett liv utanför skolans väggar. Tro det eller ej, jag är nämligen inte bara lärare — jag är människa också. Och min fritid tillbringar jag nästan uteslutande i stallet. Yes, du läste rätt. Den här »Ernest Hemingway-wanna-be’n« mockar skit som fritidssysselsättning och nu har jag blivit stallkompis med en före detta elev.
Jag kände igen henne direkt när hon kom in i stallet med en ponny i släptåg. Jag har alltid tyckt att det är lite jobbigt att träffa föräldrar och elever utanför skolan. Som lärare förväntas man vara lärare utan avbrott. I stallet vill jag bara vara, tja, mig själv?
— Gick inte du i parallellklassen till 5B för några år sedan? undrade jag.
Det var liksom lika bra att få det överstökat innan vi båda insåg att vi kände varandra, men vi låtsades som om vi inte gjorde det. Tonåringar är mästare på det. Speciellt gamla elever.
Den före detta eleven tittade misstänksamt på mig och svarade endast med en tom blick. Inte helt oväntat. Jag gav mig inte:
— Jag hade 5A och din klass ibland. Kommer du inte ihåg det? sa jag glatt.
Hon kände inte igen mig. Kanske inte så konstigt. Utan att gå in på detaljer, så var jag stallklädd. Jag hade ingen tuff rock-t-shirt på mig som jag brukar ha på mig på jobbet, det vill säga i skolan.
Plötsligt utbrast hon:
— Men det är ju Sträng-Micke!
Sträng-Micke? Va fan! Jag som är så cool, eller, det kanske jag inte är? Jag har i och för sig alltid ansett att ordning och reda i klassrummet är en viktig byggsten om kunskap ska kunna läras ut och inhämtas, men gör det mig sträng? Tydligen.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till denna information som var helt ny för mig. Jag hade alltså jobbat så länge på skolan att jag fått ett smeknamn bland eleverna. Sträng-Micke. Det påminde alltför mycket om Grymme-Bengt som jag själv hade på högstadiet i en annan livstid. När jag tänker efter så minns jag inte ens varför vi kallade honom Grymme-Bengt, men jag minns honom i alla fall. Det kan jag inte säga om alla lärarna som jag haft under mina egna skolår. Jag kanske ska vara nöjd med att jag satt något sorts avtryck?
Jag intalade mig att vi kallade Bengt för Grymme-Bengt för att han var en skön, cool och utmärkt lärare och jag intalade mig att eleverna namngett mig Sträng-Micke av samma anledningar.
Min före detta elev kallar mig i alla fall endast Micke i stallet.