Ann-Marie Körling uppmanar lärare att prata om jobbiga erfarenheter.
Polistejp! Plockepinn!
Eleverna försöker tolka mönstret på bokomslaget som läraren Ann-Marie Körling håller upp. Hon vill väcka deras läslust och läser några rader ur boken, ber dem upprepa vissa av orden och berätta om sina associationer.
Anne-Marie Körling jobbar egentligen som handledare här på Hovsjöskolan i Södertälje. Men i dag har hon själv intagit lärarrollen för att demonstrera undervisningsmetoder för klassens ordinarie lärare.
— Att ställa sig inför en ny klass är att utsätta sig för risken att bli avvisad, säger hon efteråt.
Den här gången gick det bra, andra gånger har det varit svårare.
— Jag hade en klass där eleverna bara pratade med varandra och inte ens tittade på mig de första två lektionerna. Då var det inte lätt att komma tillbaka en tredje gång, minns hon.
Anne-Marie Körling har skrivit flera böcker om pedagogik och i hennes senaste bok är just skammen över att bli avvisad av sina elever ett återkommande tema.
— Det är en förlamande känsla för läraren och det bästa sättet att bita huvudet av skammen är att prata om den med sina kolleger. De har antagligen själva varit i samma situation.
Vad händer annars?
— Risken är att läraren försöker befria sig från skammen genom att ge sig på eleverna.
Hur då?
— Genom att skälla, tillrättavisa och hota med prov i nästa vecka. En annan fara är att läraren fogar sig och anpassar undervisningen efter vad läraren tror att eleverna vill göra.
Lärarkollegiet bör vara det forum där läraren får pysa ut de känslor som inte kan visas i klassrummet, tycker Anne-Marie Körling.
— Då kan man använda misslyckanden som utgångspunkt för en pedagogisk diskussion om hur innehållet i undervisningen kan utvecklas.
Hon tycker att den diskussionen saknas i många skolor.
— Klimatet tillåter inte det. Jag vet en lärare som hade problem att lära ut grammatik och frågade en kollega om råd. Svaret hon fick var att hon borde ha lärt sig det på Lärarhögskolan.
Så vad behövs för att förbättra samtalsklimatet?
— Det är alla lärares ansvar. Vi är mottagare av andras berättelser om både misslyckanden och framgångar. Vi borde vara nyfikna på varandras undervisning och diskutera den utan att döma.
Diskussionen som ofta uteblir på skolorna hittar man i stället på nätet eller »det utvidgade kollegiet«, som Anne-Marie Körling kallar det.
— På nätet möts vi kring en frågeställning i stället för att fokus hamnar på enskilda lärare. Hur gör du i din undervisning? Hur kan jag göra i den här situationen?
En intern pedagogisk diskussion behövs också som en motvikt mot den allmänna skoldebatt som rasar, tycker Anne-Marie Körling.
— Det behövs ett samtal inom skolan om det vi håller på med i stället för att vi hela tiden ska besvara frågor som ställs av personer utanför skolan. Det finns andra saker att prata om än det som sägs i den allmänna debatten.