Hur går det med svenskan då? säger jag i förbifarten när de före detta eleverna är på besök från gymnasiet.
Jag slänger ur mig frågan så där lite låtsat nonchalant som om jag frågar efter priset på en kaffe i gymnasiekafeterian och som om jag på intet vis sitter på helspänn och väntar på svaret tillika domen över mig som svensklärare.
Väntar på att anklagas för att jag inte lärt dem tillräckligt om satsdelar, Strindberg, språkhistoria, källkritik, meänkieli eller om utredande texter. Att deras nya svensklärare har grymtat och undrat om de inte lärt sig någonting över huvud taget i grundskolan.
De gamla eleverna tittar in i slutet av vårterminen då solen strålar och koltrasten kvittrar. Där ute. Inne i skolan hörs inget kvitter. Där springer vi omkring som yra höns för att hinna med det vi tänkt. Och det vi tror att andra tycker att vi borde ha hunnit. Det kacklas en del förstås och vi är inte alldeles snälla mot varandra.
»Om vi ändå hade fika på våra konferenser så vi kunde berömma varandras kakor åtminstone«, suckar en kollega apropå bristen på vänlighet i arbetslaget.
Likt papegojor tjatar vi på elever att lämna in arbeten och förvånas över att vårterminen rusat fram så fort. I år också. Jag stryker i min planering i svenska för årets nior och riktar i stället in mig på punktinsatser. Försöker desperat sticka in små kilar av kunskap mellan nationella prov och spexfoton.
Källkritik, ropar jag smått hysteriskt. Var rädd om yttrandefriheten, agiterar jag. Och kom ihåg att läsa mellan raderna.
Vissa strider har jag redan förlorat. Som att lära eleverna att skilja mellan var och vart. Men särskrivningar fortsätter jag att bekämpa efter att ha upptäckt hur en före detta elev (med högt avgångsbetyg i svenska) gjort sig skyldig till sådana i reklamen för sitt UF-företag.
En ynka svensklektion återstår för de avgående niorna men jag passar på att vicka för en kollega och erhåller 60 friska minuter med mina elever. Då, tänker jag slugt, hinner jag visa hela filmen om Shakespeare och dessutom rabbla namnen på ytterligare några litterära giganter, eftersom jag i min förvillelse börjat ifrågasätta mitt tidigare urval. Temat om utvandring, som sprungit ur en speciallärares förfasande över att en av mina elever inte kände till Vilhelm Moberg, hann vi aldrig i år.
Så, hur går det med svenskan på gymnasiet? Helt okej, svarar eleverna i samma nonchalanta ton som frågan ställts i och jag slappnar av. En liten stund. Helt okej är ett svar att analysera ett helt sommarlov.