Klassresa ger nya perspektiv

— Det här är verkligen kvalitetstid, säger läraren Anita Rosendal och slår ut med handen mot beachvolleybollplanen på Fyrishovs idrottsplats i Uppsala, där pojkarna i hennes klass just ska inleda ett nytt set.

— Och titta på tjejerna där uppe i klätterställningen. De sitter där och pratar om i går, i dag, i morgon. Visst kan man göra mycket i klassrummet också — men det här är så utvecklande och gruppstärkande.

Solen bryter igenom molntäcket och Anita vänder ansiktet mot himlen. Det är tisdag morgon och dag två på den efterlängtade klassresan. Anita bestämmer att eleverna ska få fortsätta med sina fria aktiviteter en stund till innan det är dags att städa stugorna.

Förberedelserna är A och O för en lyckad klassresa, anser Anita. Egentligen började resan redan för ett och ett halvt år sedan när klassen lussade på olika företag mot betalning. De har även samlat in pengar genom att sälja julblommor och arran­gera disco.

Skollagen slår fast att skolan i huvudsak ska vara avgiftsfri. Anita poängterar att hon därför varit noga med att insamlandet av pengar inte ska drabba de vuxna. Eleverna har inte fått sälja salamikorvar eller strumpor, varor som det oftast faller på föräldrarna att köpa när grannarna tackar nej.

— Jag vet av erfarenhet att julblommor är lättsålda, säger hon.

Fredagen före avresan är det en febril aktivitet i 5—6 A:s klassrum i Vilans skola som ligger vackert i en liten sänka nedanför Henriksdalsberget, precis på gränsen mellan Stockholms stad och Nacka. En grupp elever står lutade över en Uppsalakarta.

— Kan ni hitta den bästa promenadvägen från stationen till Fyrishovs camping? undrar Anita och lämnar gruppen ensam med problemet en stund.

Hon släpper ut en, för eleverna ohörbar, suck och säger tyst:

— Vi är ute och tassar på minerad mark med den här resan.

Det hon syftar på är att skolan ska vara likvärdig. Då fungerar det inte att vissa klasser får åka på skolresa och andra inte.

— Det som ändå gjorde att mina chefer tillät den här resan är att vi har en klasskassa som täcker alla kostnader, även för de föräldrar som följer med.

När planerna på en klassresa började ta form diskuterade klassen fram och tillbaka vart de skulle åka. Gröna Lund, Laserpalatset och andra liknande nöjesinrättningar stod högt på elevernas önskelista. Men Anita såg till att styra deras tankar i en annan riktning.

— En sådan aktivitet kan de göra på sin fritid. Vi hade bestämt att vi skulle göra resan tillsammans och att den skulle ske på skoltid, säger hon. Så i stället presenterade hon Uppsala som resmål.

Under sina många år som lärare — både i Sverige och utomlands, som Saudi­arabien och Slovakien — har Anita gjort många klassresor. Och 5—6 A på Vilans skola är vana att gå på museer, göra skogsutflykter och röra sig utanför klassrummet.

— Det är viktigt att vidga vyerna, att inte bara hämta inspiration och kunskap från böcker. Att ge sig ut ökar motivationen och stärker gruppgemenskapen. Dessutom får de en massa praktisk kunskap på köpet, som hur man läser en karta, hur man köper en tågbiljett och så vidare.

Hon förstår att det finns lärare som inte hinner eller orkar att dra i väg med klassen.

— Men jag tycker att man ska försöka möjliggöra för eleverna att komma ut i verklig­heten ibland. Det är då man får riktig kvalitet i undervisningen.

Trots hennes eget engagemang hade klassresan inte blivit av utan föräldrarnas delaktighet. En klassförälder har till exempel tagit på sig att vara kassör och fixat ett kontokort så att Anita enkelt kan betala för allt.

Tillsammans med eleverna har Anita Rosendal planerat resan i detalj. De har letat upp olika aktiviteter i Uppsala och hjälpts åt att skicka bokningsförfrågningar.

Eleverna har kastat sig över information om Uppsala och lektionerna i såväl SO och NO som matte och svenska har handlat om resan.

— De har skrivit uppsatser om Uppsala, lärt sig om Carl von Linné och räknat på vad pengarna räcker till. Det har varit jätte­roligt.

Åter på campingplatsen i Fyrishov. En dammsugare ljuder mellan de små röda stugorna med vita knutar. Eleverna berättar i mun på varandra om gårdagens höjdpunkt: Fyrishovsbadet.

— Det fanns en jättelång rutschkana!

— Och hopptorn och bubbelpool!

Anita myser när hon lyssnar på sina uppspelta elever och hon tillägger att som pricken över i fick en elev som missat sim­provet tidigare under terminen chans att göra det i går.

Eleverna återvänder till stugor­na för att packa det sista. Anita springer ut och in ur det lilla hus hon delat med två andra vuxna. Hon trycker ner en blöt handduk och några halvätna chipspåsar i väskan medan hon berättar om resans första dag.

— Bara tåget var en upplevelse. Det finns elever i den här klassen som inte åkt tåg förut — det var jätte­spännande. Sedan var det ju ­badet och på kvällen gick vi på restaurang.

Det enda som inte gick enligt planen var hennes eget lilla spratt med eleverna.

— Jag smög ut här vid tiotiden och bankade på stugarna och rasslade med nycklar. Jag ville spöka lite för dem. Men det var ingen som märkte något, de hade somnat allihop!

— Har alla allt? Bra, då går vi.

Det ser väldigt ordnat ut när klassen promenerar i väg från campingen, i riktning mot Linnéträdgården i centrala Uppsala.

Anita Rosendal går i täten, följd av de tolv eleverna (klassen består av 14 elever, men två kunde inte följa med) och fem föräldrar.

— Det är en behändig grupp, säger Anita, men försäkrar att hon hade gjort resan även om klassen hade bestått av 25 elever.

I flera veckor har klassen studerat Carl von Linné och hans livsverk. Förväntningarna inför besöket i hans trädgård är höga.

— Det ska bli jättehäftigt att se alla växter, säger Josefin.

— Och de små husen där det bodde apor förr, säger Julia.

Innanför grindarna till Linné­trädgården delas eleverna in i grupper som ska studera var sin del av trädgården.

— Se om ni kan hitta några växter ni känner igen. Lägg märke till vilken del av träd­gården de tillhör, uppmanar deras lärare.

Eleverna skingras, men trädgården är inte större än att man kan höra spridda utrop om att »här finns ju inget« och »det är ju bara jord«.

Några av flickorna spankulerar omkring bland örtväxterna. De ser uttråkade och molok­na ut.

— Det här var inte vad jag förväntade mig, säger Josefin.

Men efter några tunga steg stannar hon upp framför en liten, spretig växt och utbrister:

— Sådana här hade vi i trädgården hemma i Iran. Man kan äta dem — vi brukade ha dem i sallad.

Fler elever kommer fram för att titta och runt om i trädgården börjar eleverna hitta något som intresserar just dem.

Är det inte Josefins växt från Iran, så är det en alldeles rund pionknopp, ett spännande latinskt ord eller salamandrarna i näckrosdammen. I mitten står Anita och njuter.