Presenter, kompisar och Gud

Det är typ 50—50 mellan presenterna och att lära känna nya vänner, säger Hanna Karlsson.

— Jag ville testa något nytt och tänkte »Varför inte?«, tillägger Hannah Klasson.

— Jag kommer från en kristen familj och är själv kristen, säger Klara Schelin.

Vi sitter i församlingsgården i Norrtälje där de har gått och läst under året. Hanna och Hannah går i samma åttondeklass och har träffat sin konfirmationsgrupp fyra timmar en gång i månaden.

Jämnåriga Klara har träffat sin en och en halv timme varje torsdag. Nu tittar de ut på regnet som strilar över kyrkan där de ska knäböja i vita kåpor och bekräfta sina dop om några dagar.

Mycket av konfirmations­undervisningen har varit upplagd kring »Frälsarkransen« — ett radband med pärlor av olika storlek och färg, skapat av biskop emeritus Martin Lönne­bo. De fick var sitt när de började.

Här finns en Gudspärla, en uppståndelsepärla, en jag­pärla, tre hemlighetspärlor och tolv pärlor till som symboliserar olika aspekter av den kristna tron och hjälper till att stilla sinnet vid bön och meditation.

— Vi pratar om vad pärlor­na betyder och våra tankar kring det. Det handlar mycket om relationen mellan samhället, en själv och Gud. När vi hade nattpärlan besökte vi till exempel kyrkogården och samtalade om död och motgångar, berättar Klara.

— När vi hade kärlekspärlorna pratade vi om att bli kär och hur det känns att blir dumpad. Och vad det finns för connection med typ himlen, tillägger Hanna.

I Hannas och Hannahs klass går fyra flickor och läser. I Klaras tio flickor och några pojkar. Det är mest prästen, diakonen och ungdomsledarna som pratar under träffarna men det blir ändå mer fart på diskussionerna här än på religions­timmarna i skolan.

— Det är mer öppet här. Man blir inte lika dömd som i ­skolan, säger Hanna.

De har varit på läger, en långhelg utanför Bollnäs, och deltagit i flera gudstjänster. Att gå i kyrkan är helt okej, tycker Hannah.

— Fast när man har gått på ett antal gudstjänster som är nästan likadana blir det lite småtråkigt.

Hanna gillar gospelmässor­na för konfirmander. Då deltar ungdomskören och då sjunger man lite mer moderna låtar med texter som ledarna tycker passar till temat — som Coldplays »Viva la vida«.

Klara vill hellre ha psalmer än profana låtar och hon vill helst slippa tåga ut ur kyrkan till »Eye of the tiger« eller ledmotivet ur »Starwars« vid konfirmationen, vilket har varit på förslag. Hon var mer för gudstjänster när hon var yngre.

— Nu har jag blivit lite friare i min tro och går mer för gemenskapen. Jag tycker inte att man kan stänga inne Gud i ett hus, säger hon.

Men när hon går är nattvarden bäst, för den är det heligaste.

Vad har ni lärt er?

— Lite vardagliga saker, som hur man ska vara med andra, respekt och sådant, säger Hannah.

— Jag hade fördomar om kristendomen och trodde att den var striktare, säger Hanna.

För Klaras del har det inte gett så mycket nytt. De har knappt läst Bibeln alls och hon tycker att det har varit för mycket lek.

— Jag skulle vilja att man gick igenom vad konfirmationen verkligen handlar om, så att konfirmanderna vet vad de säger ja till — att söka Gud. Det har inte riktigt nått fram, säger hon.

Tror de? Inte Hannah. Hanna vet inte. De två kommer nog inte fortsätta gå i kyrkan.

— Kanske gifter jag mig och döper mina barn där, om jag får några, säger Hannah.