Cecilia Lindqvist fortsätter skriva böcker om Kina och föreläsa för lärare
Cecilia Lindqvists gröngråa ögon granskar mig nyfiket när jag kliver över tröskeln till hennes villa i Älvsjö i södra Stockholm. Hennes hus är fyllt av minnen från mer än 50 resor till Kina, däribland en samling med 3 000 kinesiska propagandaaffischer.
För 20 år sedan slutade hon som lärare efter nästan 40 år i yrket. Men hennes intresse för Kina har inte mattats av. I vinter väntar en ny resa, då flera av hennes böcker ska ges ut i nya utgåvor. Men först ska hon delta i fortbildningen av lärare i kinesiska på Uppsala universitet.
— Skolorna har stora problem att hitta lärare i kinesiska eftersom intresset vuxit, säger Cecilia Lindqvist.
Universiteten har bland annat försökt få in unga kineser som lärare. Men hon menar att många skolats i en annan pedagogisk anda, vilket ställer till problem när de ska undervisa svenska elever.
— Det går inte att bara rabbla ord som eleverna förväntas lära sig utantill. I kinesiska måste man bygga upp språket och levandegöra det med realia och historia från Kina, förklarar hon.
Hur blev kinesiskan ett språk i den svenska skolan?
— Det började 1970. Efter flera års resor och studier i bland annat Kina, Indien och Latinamerika skulle jag återgå till att undervisa i svenska och historia, säger Cecilia Lindqvist.
Hon var 38 år gammal och nyanställd på Skanstulls gymnasium i Stockholm. Hennes kolleger kände henne inte särskilt väl.
En dag hörde hon ett stort skratt i lärarrummet som följdes av ordväxlingen:
— Har du hört att 18 elever begärt att få kinesiska som C-språk?
— Orimligt! De är helt vilda. Hur skulle det kunna gå till? Vem fan …?
De orden sporrade Cecilia Lindqvist att gå till rektorn. I bagaget hade hon två års studier i kinesiska vid Pekings universitet och två års musikstudier vid ett litet institut i Peking för det klassiska kinesiska instrumentet qin. Hon var sugen på att gå eleverna till mötes. Så varje måndag höll hon lektioner — efter skoltid.
— Vi var trötta efter en lång skoldag men gick ut ur klassrummet pigga och glada och hade så roligt, säger hon.
Våren 1971 skrev Cecilia Lindqvist till dåvarande ecklesiastikdepartementet.
— Efter 14 dagar, strax innan semestern, fick jag svar från minister Ingvar Carlsson att jag kunde sätta i gång till hösten med kinesiska som C-språk på försök.
Det fanns inga läroböcker i kinesiska. Sommarlovet ägnade hon åt att kopiera, klippa, klistra och hämta material från sina egna språkstudier i Kina. Resultatet blev läroböcker i små gröna ringpärmar. Till hösten raggade hon elever i årskurs 1. Hon berättade målande om tecknen och kulturen. 23 elever nappade.
Efter tio år blev kinesiska tillåtet som C-språk i hela Sverige. Och hon fick vara med och utforma den första kursplanen.
Nu har hon andra projekt på gång. Hela sommaren har gått åt till att slutföra den senaste boken, en fotobok från hennes första år i Kina på 1960-talet tillsammans med före detta maken Sven Lindqvist.