Samlar kraft på folkhögskolan

— Ni har gått ut lite för hårt med träningen den här veckan. När vi kommer tillbaka till skolan ska ni få lära er mer om muskler och hur man kan förebygga skador, säger Lotta Åberg, som är föreståndare på Österlens folkhögskolas internatboende för ensamkommande flyktingbarn i skånska Tomelilla.

Lotta Åberg berättar att fredagar inte är en vanlig lektionsdag med traditionella skolämnen för eleverna. De får i stället åka på studiebesök, lära sig att skriva cv:n, gå till Arbetsförmedlingen och besöka arbets­platser. Tanken är att dessa aktiviteter ska hjälpa dem att knyta kontakter och göra det lättare att ta sig in i det svenska samhället och kanske få sommar- eller helgjobb.

Kemal klagar lite över värken i låren. Men ingen ifrågasätter Lotta Åbergs initiativ — alla vandrar i väg längs skogsvägen.

— Hej! ropar en stor grupp förskolebarn som vi möter.

De tittar nyfiket på pojkarna och vinkar. Några av pojkarna nickar tillbaka. Ahmed går lite i sin egen värld och lyssnar på ­musik. ­Kemal och Mohammed små­pratar.

Mohammed berättar stolt att han och ­Ahmed börjat spela fotboll i Tomelilla IF. Han älskar fotboll och spelar back. De ska ha match till helgen.

Alla pojkarna är 16—17 år utom Muktar som nyss fyllt 20. Han har fått flytta in i det vanliga internatboendet på skolan. De andra är för unga för att bo själva. De bor i en egen del av internatet som samtidigt är ett hem för vård och boende (HVB) med personal dygnet runt. De sociala myndigheterna i deras hemkommuner, där de blev placerade när de kom till Sverige, och en god man har det juridiska ansvaret för dem. Men de har själva valt att pröva på folkhögskolan som studie­alternativ.

— Egentligen vill jag helst bo med min bror här i Sverige. Han är 21 år. Men det får jag inte förrän jag är myndig, förklarar Mohammed.

— Fördelen här är att det är färre elever och lugnare än i en vanlig skola. Det blir lättare för mig att stude­ra. Här kan jag också äta frukost, lunch och vi lagar middag tillsammans på kvällarna.

Folkhögskolanöppnades för unga flyktingar i mars i år efter ett drygt års förberedelser. Pojkarna har gått i skolan i Sverige olika länge — alltifrån ett halvår till tre år. Fyra av dem är födda i Afghanistan och en i Somalia.

— Vi har sex ungdomspedagoger som arbe­tar på internatet. Det är en svår balansgång att stötta killarna i vardagen, fånga upp hur skoldagen har varit, reda ut om de haft några problem, säger Lotta Åberg.

— Vi pratar också mycket om normer och värderingar och den svenska byråkratin. Vi är helt enkelt lite av extraföräldrar och får dem att växa i livet och ta åldersrelaterat ansvar. Många har levt vuxenliv redan som barn, men alla behöver få vara barn.

En av pojkarna promenerar tillsammans med mig. Efter en stund hamnar vi lite efter de andra. Han berättar att han redan som nio­åring arbetade på en stor fabrik. Där sydde han kläder till europeiska klädkedjor. Det fortsatte han med till dess att han började sin farliga flykt till Sverige som 14-åring.

— Jag sydde allt utom kostymer. Det var inte särskilt kul att sitta och gasa på en pedal. Sådant gör man när man är tvungen eller när man vill leva, säger han och tystnar samtidigt som hans tidigare så glada uppsyn försvinner.

Efter en stund berättar han att han till skillnad från flera av sina kompisar ändå fick gå i skolan. Han läste tolv ämnen under 6,5 år. Det han gillade bäst var matematik, säger han och räknar stolt upp alla andra ämnen.

— Jag var mycket duktig i skolan men här känns det svårare utan min familj, förklarar han.

Pojkarna pratar mycket med Lotta Åberg under promenaden. Det märks att de trivs i hennes sällskap. Hon har arbetat länge med ungdomar, både ungdomar som är födda i Sverige och sådana som kommit utan familj från andra länder.

Lotta Åberg säger att många av de här ungdomarna har svårt att komma in de sociala sammanhangen i kommunerna där de bor. Det är ett viktigt skäl till att tolv kommuner i Skåne, Halland, Blekinge och Kalmar län har valt att pröva om de 15 folkhögskolor som deltar i projektet kan vara ett alternativ.

Vanligtvis bor de som är över 15 år inte hos familjer. De placeras i kollektiv­boenden, så kallade HVB-hem, i kommunerna.

Många av ungdomarna har svårt att ta sig vidare efter grundskolan, oavsett om det handlar om arbete eller att gå vidare till gymnasieskolan. De flesta kommer hit som 15—17-åringar med varierande skolbakgrund. Få hinner skaffa sig behörighet till gymnasieskolan i tillräckligt många skolämnen innan de fyller 19 år. Många fastnar i de kollektiva boendena även efter att de blivit myndiga, förklarar Lotta Åberg.

— Detta är en enorm utmaning för kommunerna eftersom det hela tiden anländer nya ungdomar som behöver hjälp med ­boende och skolgång, säger Lotta Åberg.

Kommunerna som deltar i det så kallade folkhögskolespåret hoppas att folkhögskolor­na ska fungera som ett bättre alternativ för de äldre ensamkommande. Österlens folkhögskola har kommit längst i arbetet med att ta emot ungdomarna.

— Men det har varit en hel del formella problem på vägen, bland annat vem som ska betala för deras skolgång — staten ­eller kommunerna, säger Lotta Åberg.

Det har också varit en lång process att förklara för ungdomarna vad en folkhögskola är och få dem att våga söka.

— Nu har vi börjat med prova på-veckor. De får både bo här och vara med på lektioner under en vecka, säger Lotta Åberg.

De flesta pojkarna, som nu bor på folkhögskolan, har hunnit gå ett par år i skola i Sverige. De har fått kompisar och viss inblick i utbildningssystemet, men någon gymnasie­behörighet har de inte. Flera av pojkarna är födda i Afghanistan. Men de har växt upp som flyktingar i Teheran i Iran. Där har myndigheterna ofta nekat dem att gå i skola.

— I Sverige har jag tagit betyg i fem ämnen i grundskolan men jag behöver tre till. Jag vill studera till undersköterska, säger Mohammed.

Ibland har han svårt att fokusera på studier­na. Han längtar för mycket efter sin familj. För ett år sedan fick han reda på att hans föräldrar och fem småsyskon har fått komma som flyktingar till ett land på andra sidan jordklotet.

— Min bror och jag har försökt att få komma dit men vi väntar fortfarande på besked.

Skogspromenaden lider mot sitt slut. Motions­passet avslutas på ett utegym i skogen. Lotta Åberg kör sedan den korta biten tillbaka till folkhögskolan.

Lotta Nyhlén väntar redan på skolans parke­ring. Hon arbetar bland annat med friskvård på skolan och ska hålla i nästa lektion om muskler, skelett och träning.

Efter lektionspasset är pojkarna hungriga. Jag lämnar dem ifred och sätter mig med en av deras lärare, Håkan Johansson. Han berättar att det varit en intensiv period med att kartlägga elevernas tidigare kunskaper.

— Successivt slussas de nu in på de allmänna kurserna bland övriga elever. Fördelen med folkhögskolan är att tempot är långsammare och vi har mindre grupper än i vanliga gymnasieskolan. Eleverna blir inte anonyma. Och så har vi en friare kursplan som gör att vi kan lägga upp undervisningen mer utifrån elevernas förutsättningar, för­klarar han.

På folkhögskolan kan de här eleverna läsa kurser både på grund- och gymnasienivå.

— Det här är oprövad mark. Jag anser att vi har ett större handlingsutrymme än den vanliga skolan att ta hand om de här eleverna och få dem att känna sig trygga, säger Håkan Johansson.

— Skolan är mångkulturell och miljön är lugnare eftersom vi har många vuxna som studerar på skolan sida vid sida med yngre elever.

När lektionspassen är över på fredags­eftermiddagen sitter Muktar i gräset och pratar med sina nya kompisar från internatet.

Fotnot: Namnen Kemal, Ahmed och Mohammed är inte pojkarnas riktiga namn. Muktar är myndig och har själv valt att använda sitt riktiga förnamn.