Utbilda i rätt ämnen

Svenska Dagbladet publicerade häromveckan en i sociala medier mycket spridd artikel med glädjerubriken »Ljusare framtid gör lärare till drömyrket«. Man får redan i ingressen veta att högre status, höjda löner, mindre klasser och en strålande arbetsmarknad är vad som väntar lärarstudenterna.

I slutet av artikeln har reportern lagt till en kolumn där hon specificerar vilka olika typer av ämneskombinationer som ger störst chans till jobb.

I sista raden har reportern, efter påtryckningar från undertecknad, valt att lägga till de ämneskombinationer som är kraftigt överrepresenterade i förhållande till behovet. Det talas nämligen alltför sällan om hur skev fördelningen av studenterna är. Lustigt nog är det just dessa tre ämnen — religion, historia och samhällskunskap — som är de absolut vanligaste ämnena bland lärarstudenter.

Är detta en effektiv resursanvändning? Skulle inte tro det. Det krävs därför en förändring av resurstilldelningssystemet, så att lärosätena inte lägger ner utbildningar med få sökande inom läraryrken med kritisk brist, utan får en möjlighet att prioritera dessa bristyrken.

Riksrevisionsverket publicerade nyligen en granskning av hur effektivt systemet fungerar för dimensioneringen av lärarutbildningen. Föga förvånande visade det sig att systemet fungerar ogynnsamt.

I en tydlig sammanställning presenteras antalet förstahandssökande till ämneslärarprogrammen under det senaste året. Det konstateras att på varje student som läser till ämneslärare i italienska, går det över 300 studenter som läser historia. Fördelningen är de facto allt annat än dimensionerad efter skolans behov, som både i nuläget och i framtiden kommer att skrika efter lärare i bland annat moderna språk.

Det är uppenbart att staten bör ta ett utökat nationellt ansvar för att säkerställa svensk skolas framtida lärarbehov. Det finns även stora regionala och lokala skillnader i tillgången och efterfrågan på lärare, därför bör dimensioneringen av lärarutbildningen även baseras på huvudmännens analys av behoven.

Det är staten som via riks­dagen slagit fast vilka kvalifikationer lärare måste ha för att kunna få en tillsvidareanställning. Genom flera regleringar av lärarutbildningen har därmed också staten fått ett stort ansvar när det gäller att utbilda rätt lärare med rätt kompetens.

En dimensionering av lärarutbildningen är mycket viktig och måste fungera effektivt. Det ska, någotsånär, utbildas så många lärare inom en viss ämneskombination som efterfrågas på arbetsmark­naden och i skolorna. Så ser det definitivt inte ut i dag. Det är därför viktigt att staten tar mer ansvar för dimensioneringen i samråd med huvudmännen.

Det är, tyvärr, läro­sätena som fått i uppdrag av regeringen att dimensionera utbildningarna. Ett ansvar de uppenbarligen inte tar i tillräcklig mån, även om det finns undantag. De humanistiska utbildningarna inom lärar­programmen är både förknippade med lägre kostnader och högre söktryck än de natur­vetenskapliga motsvarigheterna.

Ett förslag är att man i examenstillståndsprövningen även väger in aspekter som dimensionering. Om inte resurserna fördelas för att möta skolans behov sviker man kommande generationers rätt till en kvalitativ och likvärdig utbildning.