Från allra första stund tyckte Adam Cooper att skolan var trist.
— Redan i ettan kände jag att vi gjorde en massa onödiga grejer. Jag såg ingen vits med arbetet, säger han.
Adam berättade inte om sina tankar för någon. Enligt honom själv var det heller ingen vuxen som misstänkte att han höll på att tappa motivationen.
Utåt sett var han en helt vanlig elev som var duktig på matte och hade goda relationer till både lärare och klasskompisar. Men för varje dag som gick sinade orken och den 17 januari 2011, då han gick i sexan, slutade Adam Cooper gå till skolan.
Han blev en så kallad hemmasittare.
— Jag tyckte att det kändes helt onödigt att gå till skolan — jag såg ingen mening med det alls. Det var väl en blandning av depression, omognad och brist på motivation, säger Adam som i dag är 16 år.
Det är svårt att förstå att den vältalige och livfulle killen på andra sidan köksbordet varit så orkeslös och nere att han suttit hemma i nästan fyra år.
Under den första tiden försökte hans föräldrar göra allt för att få honom att gå tillbaka till skolan. Utan att lyckas.
— De var inte arga på mig, men väldigt ledsna och det var jobbigt.
Adams skola skickade en elevassistent som satt hemma och räknade matte med honom ett par timmar i veckan.
Matte var det enda ämne han såg någon vits med, men assistentens besök gav ingen effekt och till slut drogs de in.
Hela dagarna satt han i sitt rum och spelade dataspel och brydde sig inte om sitt läge.
I efterhand tycker han att skolan kanske borde ha gjort mer för honom.
— För att kunna hjälpa en person i den situationen som jag var i krävs tillit. Man måste lära känna personen väl. Men en lärare känner sällan sina elever på det sättet. De vet kanske inte vad ens husdjur heter eller vad man gillar att göra på fritiden, säger Adam.
— Men det är inte lärarnas fel att det blev som det blev. Kanske borde de ha försökt hjälpa mig mer, men jag vet inte om de hade lyckats.
Så småningom började Adams vänner i högstadiet och de tjatade på honom att komma dit. Och ett par gånger försökte han.
— När kompisarna började prata om betyg kände jag mig lite inspirerad, men det visade sig att jag hade missat för mycket för att kunna få några bra betyg. Skolan erbjöd extra hjälp så att jag kanske skulle kunna klara godkänt, men då försvann all ork igen. Jag pallade inte att kämpa jättehårt bara för ett E.
Adam blev kvar i sitt rum. Tills en dag för snart två år sedan då hans mamma kom hem från jobbet och sa att det skulle komma två killar från Magelungens behandlingsprogram för hemmasittare på besök.
— Först blev jag arg — jag ville inte träffa någon. Men de kom in på mitt rum, satte sig på golvet och började prata. De verkade schysta så jag lät dem prata på.
Killarna kom tillbaka och sakta byggdes en relation upp. De började ta med Adam på promenader och restauranger, ett stort steg för någon som knappt varit utanför dörren på flera år.
— De fick mig att mogna, säger Adam.
För cirka en månad sedan började han i Magelungens skola för gymnasieelever som behöver läsa in grundskolan.
— Jag trivs jättebra. Jag får ta den tid jag behöver för att få de betyg jag kan få.