Det fackliga intresset brinner trots att det är svårt att hinna mötas på arbetstid, säger grundskolläraren Lisbeth Ankarstrand i Kungsängen.
Det är sen eftermiddag på Bergaskolan i Kungsängen. Mellanstadieläraren Lisbeth Ankarstrand har precis avslutat dagens sista lektion. Hon bjuder in till sitt ombonade klassrum.
Ladugårdsdjur av plast, dockskåpsmöbler och annat kreativt material ligger prydligt insorterat i små lådor längs med väggarna. För Lisbeth Ankarstrand är det viktiga hjälpmedel i undervisningen av hennes elever i svenska som andraspråk.
Hon började som mellanstadielärare för snart 40 år sedan. Då var yrket otroligt populärt. Hon kom nätt och jämnt in på lärarutbildningen i Linköping.
Sedan drygt tio år tillbaka är hon både arbetsplatsombud och skyddsombud för Lärarförbundet på Bergaskolan. Nyligen fick hon också en kollega som företräder lärarna som arbetar med de yngsta barnen på skolan.
— Jag har kämpat som ett djur för att få fler att jobba fackligt. Kommunal har inget arbetsplatsombud på skolan och inte Lärarnas riksförbund heller. Ibland har jag suttit ensam med min chef på samverkansmötena ifall inte Kommunals och LR:s ordförande i Upplands-Bro kunnat delta, säger hon.
Varför är det svårt att engagera kolleger att arbeta fackligt?
— Det handlar om tidsbrist. Det är absolut skälet. Den fackliga viljan finns. Här är alla fackligt anslutna och glada över våra fackliga möten, säger hon.
Lisbeth Ankarstrand tycker att det fackliga arbetet på gräsrotsnivå är både spännande, varierande och utvecklande. Det tar i snitt två timmar i veckan. Hon har ingen öronmärkt tid utan det får ta den tid som krävs. Arbetsgivaren ser positivt på fackligt engagemang. Inför samverkansmötena, som sker en gång i månaden, skickar hon ut frågor till alla medlemmar på skolan. Efter mötena blir protokollen offentliga. Av skolans 35 anställda företräder hon ett 20-tal klasslärare och ämneslärare.
— Det finns flera skäl till att jag tycker om att arbeta fackligt. Dels lär jag mig mycket om lagar och avtal, dels tycker jag om att diskutera med kolleger och vara ett språkrör för dem. Många samtal är utvecklande, inte bara de som sker vid förhandlingar, säger hon.
De flesta lärare på skolan arbetar 50 timmar i veckan. Det finns de som arbetar 60 timmar också, konstaterar Lisbeth.
Administrationen och dokumentationen har ökat. Även samtalen med föräldrar har ökat kraftigt. Föräldrar kliver in mer i skolan än förr.
— Det är positivt för barnen när föräldrarna deltar i deras verklighet, tycker hon.
Baksidan är de föräldrar som försöka styra det pedagogiska arbetet. Fler utåtagerande barn i klassrummen har också gjort arbetsmiljön tuffare. Det är en konsekvens av att de små specialgrupperna lagts ned på skolorna.
— I dag är det evighetslånga köer till BUP och det mal och mal. Vi får ofta klara oss med handledning när vi ska hjälpa elever som förr fick hjälp av psykologer, kuratorer eller annan specialistutbildat personal, säger hon.
Hon möter ofta kolleger i korridoren som behöver stöd.
— Att hjälpa kolleger är en ren glädje. De tunga bitarna är när kolleger far illa av föräldrar som inte är nöjda och barn som slåss. Jag agerar bollplank och försöker hitta lösningar. Men tyvärr kan pressen leda till att lärare sjukskriver sig, säger Lisbeth Ankarstrand.
Hon får ofta samtal från lärare som känner att deras privata sfär krymper. När de har föräldrasamtal efter arbetsdagens slut förväntas de omfördela sin tid. Men det finns inga hål att omfördela till.
— Mina medlemmar vill att förbundet ägnar mer kraft åt rena medlemsfrågor som lönefrågan, arbetstidsfrågor, hälsovård och arbetsmiljön, säger hon.
Lenita Jällhage