Hon lyssnar på de ohörda

När författaren och gymnasieläraren Eija Hetekivi Olsson svarar i sin mobil har hon nyligen anlänt till stillheten i en by i norra Väster­botten. I nästan ett dygn har hon rest från ­Göteborg för att nå sitt skrivarnäste där hennes tredje bok ska växa fram.

I år kom hennes andra bok, »Fuck skolan«. Den utspelar sig, precis som debutromanen, i Göteborgs förorter. Men »Fuck skolan« är ingen roman. Boken är mer att betrakta som en brandfackla i skol- och samhällsdebatten.

Innan du skrev »Fuck skolan« tillbringade du flera månader i förortsskolor i Göteborg. Varför?

— Största anledningen var att göra ungas röster hörda. De här eleverna, i förorterna där vi har varit, får aldrig säga vad de tycker i det offentliga samtalet, säger Eija Hetekivi Olsson.

I boken har därför Eija Hetekivi Olsson och fotografen Jerker Andersson valt att lämna ordet och bilden fri till 454 niondeklassare. De har ställt frågor till eleverna och sammanställt deras svar.

Eleverna har fått berätta hur det är på deras skolor. Vad de vill förändra. Vad de vill säga till de politiker som de aldrig fått träffa. De har också reflekterat över varför elever sätter eld på skolor runt om i Sverige.

Många beskriver ett stort förakt mot politiker. Endast tre elever har förtroende för de folkvalda och deras sätt att sköta skolfrågor.

— De här eleverna har gått i grundskola i nio år och har aldrig träffat en politiker. När vi frågar om någon politiker har varit ute i skolan brister de ut i skratt, så långt bort är tanken för dem. Jag tänker att detta är en demokratisk samtidskatastrof. Det här är människor som ska rösta i framtiden.

Eija Hetekivi Olsson har själv vuxit upp i förorterna Gårdsten och Bergsjön men är väldigt mån om att hålla sina egna erfarenheter från uppväxten utanför intervjun. Hon vill inte tillhöra den vuxenskara som gör sin egen röst hörd på bekostnad av de ungas.

— De är skolproffs och vet vad de snackar om, förklarar hon.

I boken beskriver eleverna stora brister på sina skolor. Lunchmaten tar ofta slut. Skolböckerna är gamla och inaktuella. Eleverna ser hur deras skolor väljs bort. De upplever att det finns bra och dåliga skolor och att de själva har fått nitlotten. Bara 33 av de 454 eleverna är nöjda med sina skolor.

— Ja, så är det. En del av de här eleverna som jag har träffat lämnar aldrig ens området där de bor. De har inte råd att köpa busskort.

En av ungdomarna beskriver det så här:

»I skolan är det trasigt och skitigt och stökigt och bråkigt. Det är fattigt. Skolan är fattig och det är fattigt utanför skolan. Skolorna är jätte­orättvisa i Sverige. Vissa går i rika skolor och andra i fattiga. Alla som bor här är fattiga. Det är som ett fängelse.«

Samtidigt som ungdomarna beskriver en extremt dyster verklighet har Eija Hetekivi Olsson mött en enorm styrka och vilja. Eleverna har många visioner.

— Jag hör ofta lärare prata om starka och svaga elever. Jag vet faktiskt inte vad de pratar om. Jag har inte träffat en enda svag elev. Däremot finns det svaga skolsystem och ­andra svaga samhällssystem. Men det är otroligt att få hålla lektioner med de här eleverna. De brinner, säger hon.