![]()
En skämtteckning i senaste
Pedagogiska Magasinet föreställer en lärare som ur en kartong river upp häften i mängder, jublandes: »Gratismaterialet har kommit!« Teckningen illustrerar, lite bitskt, en artikel om »En läsande klass«, ett gratismaterial om undervisning i läsförståelse. Denna typ av undervisning, uppbyggd kring så kallade läsförståelsestrategier, har fått uppmärksamhet i skolan, också på min egen.
En läsande klass grundar sig på modellen Reciprocal Teaching, RT kort och gott, utformad av de amerikanska läsforskarna Palincsar och Brown. Förra läsåret ägnade vi en workshop åt denna utmärkta modell. Tillsammans läste vi en text om matsmältningssystemet och gick på jakt efter sätt att förstå ett invecklat ämne: översiktsläsa och skumläsa, närläsa och sökläsa, läsa tabeller och bilder.
Filosofiska diskussioner uppstod om vad som händer när man läser och när man tänker. Kanske är att läsa att tänka? Och hur kan vi undervisa om det?
Så långt är allt väl, kan man tycka. Fast jag inser att jag i min tillbakablick nog ser lite romantiskt på workshoptillfället. För ingen hade haft tid att läsa varken de böcker skolan köpt in, där RT-modellen beskrivs, eller Palincsars och Browns egen studie på nätet. Och följde vi upp workshopen? Nej, det är många utvecklingsinsatser som ska hinnas med under ett läsår. Hann vi utveckla vår undervisning i linje med våra läsfilosofiska insikter? Nej, vi måste ju hinna med nästa lektionsplanering, schemat är pressat.
Även skolan är pressad, resultaten sjunker. Från alla håll, oftast uppifrån och utifrån, kommer stödinsatser och läslyft, nationella skolutvecklingsprojekt och lässtrategisatsningar. Samt gratismaterial. En läsande klass, där lässtrategierna blivit färgglada små figurer, bistår nu pressade lärare i lektionsplaneringens tidsnöd.
Som vilken lärare som helst sätter jag värde på bra och pedagogiskt undervisningsmaterial. Det får gärna vara färgglatt och det får gärna vara gratis. Men om det ska göra någon skillnad för undervisningen behövs tid att reflektera, och tid att gå från reflektion till konkretion. Det är sällan någon betalar för den tiden, den verkliga kostnaden för gratismaterialet.
I Palincsars och Browns artikel, den vi inte haft tid att läsa, konstaterar forskarna att det nog inte är läsförståelsestrategierna i sig som ger effekt, utan tiden lärare och elever ägnar åt att diskutera hur strategierna fungerar. Det känns för mig som ett framgångsrecept för vilken skolutvecklingsinsats som helst.
Då krävs tid för oss lärare att läsa. Och av oss lärare att vi avsätter tid för att läsa — och tänka. Gratismaterialet kan vänta.
