Bildläraren Börje Eriksson skrev debattbok efter att ha förlorat jobbet
Det finns så mycket som kan förbättras. Det är det första Börje Eriksson säger när han sjunker ner i fåtöljen på ett kafé mitt i Stockholm. Det är några timmar kvar till presentationen av boken »Bakom leendet«, ett gediget inlägg i samhällsdebatten om det psykosociala läget på våra arbetsplatser.
— Det är jätteskönt att det är klart. Nu har jag sagt mitt och hoppas kunna få upp frågan på bordet.
Börje Eriksson skildrar dålig arbetsmiljö — dels genom egna upplevelser som lärare, dels genom andras berättelser, forskning och en politisk diskussion. I boken lyfts individens perspektiv ständigt till samhällsnivå, där förändringarna bör ske, konstaterar han med allvar. Det är inget fel på regelverket i Sverige, problemet är bara att det inte efterlevs.
— Här sopas det under mattan, medan makthavare i Norge vågar göra precis tvärtom. Lyfter fram och diskuterar kränkande särbehandling och får ner sjuktalen.
Börje Eriksson har arbetat som bildlärare i 25 år men i en konflikt med den närmaste kollegan uppstod det allt mer låsta positioner. Båda parter påtalade att de behövde hjälp att hantera situationen men stödet fanns inte där. Det handlar om strukturella problem, berättar han, och en ledning som oftast sticker huvudet i sanden.
— I en platt organisation, som skolan är, förväntar sig rektorn att arbetslagen fixar det här. Men det går inte lösa den här typen av problem själv. Är man mitt uppe i dem får man ett tunnelseende och behöver hjälp.
En dag ställdes Börje Eriksson inför faktum: han sågs som ensam skyldig för det som uppstått och förlorade jobbet. I stället för att möta svårigheterna valde cheferna att flytta bort »problemet«.
Börje Eriksson blickar ut genom fönstret. Tystnar ett tag. Syndabocksprocessen, som han beskriver den, drabbade honom hårt men även andra på arbetsplatsen.
— Jag såg vilken lojalitetskonflikt det blev för kollegerna — de som ville ställa upp för mig, men inte vågade för att de var rädda om sina tjänster. Många mådde dåligt.
På det formella planet fick Börje Eriksson rätt till arbetsskadeersättning när ärendet prövades i förvaltningsrätten. Han och hans familj hade då flyttat till en annan ort — han hade fått kontakt med andra drabbade och börjat gräva djupare för att förstå sin situation.
Att skriva blev ett sätt att bearbeta men också ett sätt att vara kreativ och konstruktiv. I den processen fick han också med tunga akademiska namn, som Töres Theorell, professor emeritus i psykosocial medicin, som just kliver in på samma kafé. De ska förbereda den stundande bokpresentationen tillsammans.
Börje Eriksson spricker upp i ett varmt leende, vecklar ut sin två meter långa kropp ur fåtöljen och signalerar den pondus som behövs för att drämma näven i bordet.
Vad grundar sig drivet i?
— Jag är uppvuxen i ett hem med kristen tro. Jag har förvisso bytt ut den religiösa delen mot konst och kultur. Men när jag inser att jag kan hjälpa andra räcker det jättelångt.