Jag pekar med hela handen och dirigerar åttor och nior i teatersalongen. Det är författarbesök och intresset är lite varierat bland åhörarna.
Några par fötter åker åter upp på sätet med motiveringen att fötterna är rena, vilket är långt ifrån verkligheten som dryper av tonårståbira, men det säger jag inte. Drar något om allmänt hyfs och respekt i stället.
Hur som helst tas fötterna ned och de flesta kommer till ro. Ett litet hyssjande krävs efter någon halvtimme, men som sagt; det är godkänt. Alla elever stannar till slutet och även om inte alla jublar har de gett sig själva och författaren en ärlig chans.
Ett par veckor senare är det dags igen. Samma salong. Samma sak. Röster och ringsignaler. Suckar och stön. De som vill visa sig mest anti sätter sig på bakre raden, behåller demonstrativt jackorna på och vägrar konsekvent att delta i de gemensamma övningarna. Den negativa inställningen sprider sig och påverkar övriga i salongen som inte heller vågar hänge sig åt att bilda geometriska figurer av kroppen.
— Öh, varför ska vi göra det här? Det är ju helt ovärt.
Det rycker i mina hyssjaläppar, min fänrikstämma harklar sig och min arm förbereder en insamlande mobilmanöver.
Så vad gör jag? Faktiskt ingenting, ty publiken består av vuxna människor. Kolleger på obligatorisk fortbildningsdag.
Blänger lite och försöker att skicka en skarp »skärp till er«-tanke som projektil genom salongen, men det fungerar tydligen inte för muttrandet fortsätter. Själv sjunker jag ner i ett invärtes gläfsande över att det förmodligen är de tråkmånsar som behöver det här bäst som lyssnar sämst.
När dagen når sitt slut har hälften gått hem. Några av dem för att göra sig lustiga på Facebook över programmet som de har utsatts för. Några för att göra viktiga saker. Det är inte första gången lärarpubliken sviker inbjudna föreläsare, trots att vi inte precis är bortskämda med konferenser och fortbildningar.
Vid närmare eftertankeär det heller inte så förvånande att en sönderstressad lärare prioriterar omdömesskrivande före »balansera fryspåse på handen«-övning. Jag vet ju att jag själv ursinnigt skrikit »jag vill inte ha tips, jag vill ha tid« till hjälpsam kollega och undvikit det nya planeringsverktyget för att jag inte tyckt mig ha tid att misslyckas.
Minns också hur jag själv slumrat till på en föreläsning om läsförståelsestrategier, efter att ha tjatat dit varenda kollega. Som väl var väcktes jag av ljudet av min penna som föll i golvet.
Det är viktigt att ha öppna sinnen för att utvecklas.
Okej, ner med fötterna! Stäng av telefonerna! Sätt er längre fram!