Yrkescollege — en väg till jobb

College handlar i Sverige varken om inter­nat eller amerikanska högskolor. Det är i stället ett högskoleförberedande gymnasie­program som är lite annorlunda uppbyggt. Ett nära samarbete med det lokala närings­livet ska göra eleverna anställningsbara ­direkt ­efter avslutade studier.

— Personlig coachning av elever i årskurs 3, vad menas med det? undrar Bertil Berg och pekar på en rödmarkerad rubrik i läraren och arbetslagssamordnaren Pia Liljeströms dator.

Pia Liljeström förklarar att personlig coachning av eleverna är ett önskemål från den lokala styrgruppen. I den ingår såväl företagare, kommunrepresentanter som skolan.

— Tanken är att varje elev har en fadder på företagen, någon de kan bolla alla möjliga idéer med, såsom framtida utbildning, yrkesval och gymnasiearbeten, säger hon.

Runt omkring dem i arbetsrummet sitter ­lärare som förbereder lektioner.

Therese Arebratt tittar upp och flikar in:

— Personlig coachning handlar också om att eleverna ska bli anställningsbara. Det kan finnas elever som har A i alla ämnen men där företagen känner att den här eleven kommer vi inte anställa oavsett hur många gånger den söker. Det kan exempelvis vara något socialt.

— Eller hur piercad man är, säger Pia Lilje­ström.

— Det är ett lite känsligt område. Just därför kan det vara bra att eleverna får höra det ­direkt från företagen, anser Therese Arebratt.

Skolan har tagit till sig önskemålet om coachning men den bakas in i gästföre­läsningarna från företagen i stället för via personliga faddrar.

— Vi har bett företagarna förklara inför klasserna vad det innebär att vara anställningsbar. Och det uppskattar eleverna. Därför sker det inte öga mot öga, säger Pia Liljeström.

Processledaren Bertil Berg nickar sakta:

— Jag förstår.

Pia Liljeström bläddrar bland sina map­­par på datorn för att visa Bertil Berg aktivitets­planen, marknadsföringsåtgärder, samverkans­avtalen med företagen och en massa andra saker.

Teknikcollege, som funnits på Härnösands gymnasium sedan 2010, fungerar nästan som en skola i skolan. För att få kallas teknikcollege och certifieras som ett sådant måste skolan uppfylla tio kvalitetskriterier och samverka med andra teknikcollege i regionen. Kriterierna har tagits fram av teknik- och industri­företagen. De innebär bland annat:

• Skolorna och kommunerna ska samverka med arbetslivet i regionala och lokala styrgrupper.
• Utbildningen ska vara kvalificerad och knuten till industrins behov i regionen.
• Lärarna ska arbeta i team och integrera praktiska och teoretiska ämnen.
• Utbildningen ska stimulera kreativitet och engagemang hos såväl kvinnliga som manliga studerande. Och vara nära knuten till verkligheten.

Pia Liljeström är nöjd med att antalet flickor på teknikcollege har ökat markant ­under det senaste året. Hon tror att det beror på att flickorna som söker till gymnasiet har fått upp ögonen för arbetssättet på utbildningen.

— I ettan har vi nu 14 tjejer och 16 killar. I tvåan och trean har vi bara några tjejer, säger hon.

Det går 850 elever på Härnösands gymnasium där nästan alla gymnasieprogram erbjuds. Men under senare år har allt färre sökt till yrkesprogrammen. Det är en trend som syns i hela landet. Skolans rektor Stellan Jakobsson har satsat på lärlingsutbildningar men har också college­utbildningar inom både teknikprogrammet och vård- och omsorgs­programmet.

Han tycker att alla gymnasieprogram, både högskoleförberedande och yrkes­programmen, skulle vinna på att ha inriktningar som var uppbyggda mer som teknikcollege. Teknikcollege på Härnösands gymnasium är byggt kring teknikprogrammet som är högskoleförberedande.

Skolans teknikcollegeelever har inte utrymme för ­någon längre praktik på företagen. Eleverna får däremot läsa 300 poäng extra, utöver det vanliga gymnasieprogrammet, i fördjupningskurser. Det är framför allt i de kurserna som det lokala och regionala närings­livet kan sätta sin prägel på utbildningen så att eleverna blir mer anställningsbara.

På teknikcollege i Härnösand har man valt att ha mer praktiska fördjupningskurser som cad-teknik, verkstadsteknik och el-lära via de utökade kurserna.

Fem elever från årskurs 1 har redaktionsmöte och diskussionerna är livliga när vi kommer in i klassrummet. Ungdomarna har nyligen besökt ett företag som arbetar med industridesign och nu ska de göra en tidning om företaget.

Eleven Lisa Liljeström ger olika exempel på hur designföretaget arbetar med att utveckla produkter. Ett av dem är att designa ett förstärkt underställ för äldre så att de ska slippa bryta lårbenshalsen.

— De som jobbade med understället gjorde en förstudie och då var de ute på äldre­boenden och intervjuade. De undersökte också olika typer av material som skulle fungera till byxorna, innan de började utveckla dem, säger Lisa Liljeström.

Pia Liljeström berättar att elevernas första möte med företagen sker i ettan. Då gör de studiebesök i mindre grupper på olika företag. Sedan beskriver de företagsbesöken i tidningarna som trycks till samtliga elever i klassen. I tvåan bjuds olika gästföreläsare från före­tag in till skolan.

— Vi försöker presentera så många olika yrken och utbildningsvägar som möjligt för eleverna. Det är viktigt att få se många olika vägar till ett yrke. Väldigt få går raka vägen från gymnasiet, säger Pia Liljeström.

Lite längre ner i korridoren har treorna ett övningsprov om kemiska bindningar och hur atomer sitter ihop. Ett par av eleverna, Gabriel Bjuhr och Jonas Bylin, erbjuder oss att följa med till företaget Absolicon efter lektionen.

Absolicon är ett ­litet företag med stora planer på att exportera solfångare till hela världen. Företagets stora solfångare kan producera både el och värme/kyla. Solfångarna är inte avsedda för privatbostäder utan till industrier eller stora anläggningar som sjukhus. De byggs sida vid sida i stora fält eller på tak.

Vi hinner knappt in genom dörren innan Joakim Byström, som driver företaget, håller ett brandtal. Hans mission är att få ned användningen av fossila bränslen i världen med hjälp av företagets solfångare. Och för honom är samarbetet med teknikcollege värdefullt.

— Vi låter eleverna jobba med det som är det absolut viktigaste för oss, annars skulle vi inte ha tid med dem, säger Joakim Byström.

Hur vågar ni det?

— Vi jobbar sida vid sida med eleverna. Om de jobbade med något oviktigt skulle de bara störa oss, säger han.

Eleverna Gabriel Bjuhr och Jonas Bylin håller på med ett nytt projekt på företaget. De bygger en prototyp till en ny solfångare. De drar snabbt på sig blåställ, hörselkåpor och skyddsglasögon och börjar jobba. Deras handledare Pontus Jansson konstaterar att killarna fungerar som ett självspelande piano.

Gabriel har precis lärt sig att arbeta med en vinkelslip. Skolan har låtit dem gå särskilda kurser för att lära sig svetsa och hantera just vinkelslipen.

Nu slipar han med lätthet bort galvningen på en plåt för att Jonas ska kunna svetsa ihop plåtarna till den stora solfångarens ben. Vinkel­slipen ger ifrån sig ett öronbedövande ljud och gnistorna sprutar. Kontrasten till kemi­lektionen timmen innan är slående.

— Jag valde teknikprogrammet för att jag var sugen på att hålla på med datorer, säger Jonas.

Han är själv förvånad över att han tycker att det är så kul att arbeta i en verkstad:

— Jag trodde aldrig att jag skulle hålla på med något sådant när jag valde teknikcollege. Det närmsta jag har kommit en verkstad tidigare var farfars tennsmide, säger han och ler.

Men efter alla företagsbesök och föredrag har hans värld vidgats. Nu är han osäker vad han ska satsa på.

— Jag har fått smak för fler saker än IT. Jag har plockat intressanta saker från olika delar av utbildningen. Nu måste jag tänka igenom ordentligt vad jag vill, säger han.