Men vad är det som säger att de tolkas, förstås och används lika av alla, ens av lärare i samma ämne? Och hur användbara är de egentligen när det kommer till bedömning?
Det här är två frågeställningar som Gunnar Hyltegren vid Göteborgs universitet har studerat i avhandlingen »Vaghet och vanmakt — 20 år med kunskapskrav i den svenska skolan«.
För 20 år sedan arbetade Gunnar Hyltegren som lärare i samhällskunskap på Frölundagymnasiet. Ett nytt målrelaterat betygssystem hade just införts och en bit in på läsåret stod det klart för lärarna på skolan att kunskapskraven i samhällskunskap var för svåra. En orsak kunde vara att de tolkat och följt kunskapskraven alldeles för bokstavstroget.
När de stötte på problem, inte minst när det kom till betygsättning, började de fundera på hur lärare på andra skolor gjorde. Anpassade de kraven så att de passade eleverna bättre? Formulerade de egna kunskapskrav? Eller fortsatte de att rangordna sina elever som man gjort tidigare?
Det är erfarenheterna från Frölundagymnasiet som nu ligger till grund för Gunnar Hyltegrens studie.
— Jag har tagit kunskapskraven i svenska som exempel. De är i princip så vaga att det är helt osannolikt att de kan användas för att sätta likvärdiga betyg, säger han.
Trots att kunskapskraven tolkas på så olika sätt av lärarna har riksdagen stark tilltro till dem, menar Gunnar Hyltegren som utifrån en tredje frågeställning har studerat samtliga riksdagsmotioner från 1990 till 2011 som handlar om de nationella kunskapskraven.
— I riksdagen har politikerna ohyggligt höga förhoppningar på vad kunskapskraven kan åstadkomma. Man tror att de är en hjälp att få syn på kvalitetsbrister i skolan som går att åtgärda, men också att det finns ett önskvärt produktionsresultat, säger han.
Gunnar Hyltegren presenterar inga lösningar. Men han konstaterar att det inte går att med ord beskriva generella kunskapskrav i ett skolämne.
— Ämneskunskaper är så oerhört komplexa. Om man alls ska ha kunskapskrav ska de vara forskningsbaserade.