Att elever dagligen oroar sig över mobbning är en vuxenvärldens skamfläck, skriver psykologen Christer Olsson.
Jullovet är över sedan flera veckor tillbaka och återigen är det tiotusentals elever som varje dag måste gå till skolan fyllda av oro och ångest inför risken att bli retade, hotade och slagna.
En del barn och ungdomar låtsas ibland vara sjuka för att i varje fall slippa den rums- och tidsbundna mobbningen och kränkningen. Den elektroniska mobbningen som sker genom sms, mms, e-post och på olika sociala medier — som Facebook och Instagram — kan de inte komma undan.
Jag vill först slå fast att det finns åtskilliga skolor som har framgång i arbetet mot mobbning och kränkning i den bemärkelsen att de omedelbart agerar på ett bra sätt när personal får signaler om att något har hänt. Då hinner kränkningar aldrig etableras och utvecklas till mobbning.
Men trots den nya skollagen som började gälla den 1 juli 2011, och som innehåller både anmälnings- och handlingsplikt, är arbetet — eller snarare brist på arbete — mot mobbning och kränkning av elever på många skolor en katastrof. Det gäller såväl det främjande och förebyggande arbetet som vid behov det akuta.
Tyvärr finns det fortfarande skolledare, lärare och annan skolpersonal som är utrustade med skygglappar för ögonen och hörselproppar i öronen genom att hävda: »På vår skola förekommer aldrig mobbning.« »Här finns inga elever som kränker varandra.«
Och det värsta är att de i sin kunskapsbrist själva tror att deras påståenden är sanna.
Sedan finns det vuxna i skolan som ser mobbning och hör kränkningar men ändå förnekar detta genom att uttrycka plattityder som: »Ungar har väl alltid bråkat och sagt dumma saker till varandra.« »Den som sig i leken ger, får leken tåla.« »Det är ingalunda ens fel när två träter.«
Den ökade toleransnivån innebär givetvis också att det blir svårare att upptäcka de elever som ständigt, och ännu grövre, mobbas och kränks.
När vi vuxna genom skolplikten »tvingar« våra barn och ungdomar till minst nio år i skolan — förskoleklass och gymnasieskolan kallar jag för obligatoriskt frivilliga — så är det vuxenvärldens absoluta skyldighet att alltid göra sitt yttersta för att inget barn eller någon ungdom ska kränkas, mobbas, eller på något annat sätt trakasseras.
Det är en grundläggande demokratisk rättighet för en elev att få känna sig trygg i skolan och slippa bli utsatt för övergrepp och förnedrande behandling. Att inte på alla plan motarbeta mobbning och kränkning betyder ett tyst erkännande. Det är vuxenvärldens skamfläck.
Den rektor som på sin skola, genom sin personal, prioriterar någon annan uppgift före kampen mot våld, mobbning, kränkning och trakasserier — och för vänskap och omsorg — är enligt min bergfasta uppfattning inte bara på fel plats här livet.
Han eller hon är också en riskfaktor när det gäller våra elevers fysiska och psykiska hälsa, trygghet och säkerhet och bör snarast av huvudmannen fråntas sin skolledartjänst.
Denna kamp — detta arbete — är inte en fråga om vad man anser sig ha tid med, lust för, kunskap om eller resurser till. Det är en absolut skyldighet.