När unga blir IS-krigare

På Angeredsgymnasiet i nordöstra ­Göteborg är frågorna om rekrytering av krigare till terrorgruppen Islamiska statens (IS)erövringskrig i ­Mellanöstern på blodigt allvar.

Två före detta elever har åkt i väg för att strida i Guds namn — båda har dött.

— Det är fruktansvärt tragiskt, säger samhällskunskapsläraren Mats Carlsson.

Han ska just avrunda dagens projekt­arbete i årskurs 3 på samhällsprogrammet om extrema nationalistiska rörelser.

Elevernas redovisning om Jobbik, det popu­listiska och antisemitiska partiet i ­Ungern, glider över i en diskussion om hur man ska hantera dem som återvänder till Sverige efter att ha stridit för Islamiska ­staten.

— Det som IS står för är hemskt, säger Mona Aden.

— Ja, lämnar man Sverige för att döda oskyldiga ska man inte ha någon rätt att komma tillbaka, säger Sara Adan.

En av eleverna försöker hitta förmildrande omständigheter.

— Men det finns svenskar som reser till ­Afghanistan och deltar i det kriget …

Hon får blixtsnabbt mothugg av de andra eleverna:

— Är du för IS!?

— Ja, vad pratar du om …?

— Men USA dödar faktiskt människor ­i Afghanistan. Det är väl inte rätt? säger flickan.

Sara Adan börjar nu bli riktigt upprörd:

— Om någon strider för IS ska den straffas! En sådan person är ett hot för mig och samhället.

Lektionen är slut, eleverna plockar ihop sina saker och lämnar den hetsiga stämningen i klassrummet bakom sig.

Mats Carlsson fäller ihop sin bärbara dator och konstaterar att den här lektionen i samhällskunskap klev rakt in på minerad mark.

— För våra elever är detta på riktigt. En del känner personer som sympatiserar med ­Islamiska staten. De kan ha bekanta eller grannar eller släktingar som åker i väg till ­Syrien och Irak och strider för dem. Sam­tidigt finns det andra elever som kan ha släkt som har mördats i kampen mot IS.

Att två av de elever han hade för några år sedan reste i väg för att slåss för IS tycker han är obegripligt.

— Jag förstod väl att de här killarna skulle få det problematiskt i livet. Men jag trodde nog aldrig att de skulle lämna Angered. Att välja att strida för IS är ju ett gigantiskt livsval.

Borde du ha sett några tecken?

— Det är omöjligt för mig som lärare att veta vilka tankar eleverna har.

Vad är skolans och lärarnas uppgift och ansvar i detta?

— Jag tror inte på brandkårsutryckningar eller kampanjer. Det blir alldeles för kortsiktigt.

— Vi måste jobba långsiktigt med de grund­läggande värderingsfrågorna. Det handlar om skolans demokratiska uppdrag, om tolerans för olikheter, om yttrandefrihet och dess gränser. Om varför man dras till extrema rörelser.

Men måste inte skolan fånga upp elevernas funderingar kring dagsaktuella kriser?

— Självklart. Vi lärare är ofta de enda vuxna svenskar våra elever känner och de vill höra hur vi ser på saker och ting. Men punkt­insatser fungerar inte. Det som sker runt om oss i världen ska ligga som en strimma över allt vi gör i skolan.

Projektarbetet med extrema nationalistiska rörelser är inget hastigt påkommet initiativ för att tackla de brännande aktuella frågorna om våldsbejakande islamism.

Det är ett sedan länge inplanerat ämnes­överskridande grupparbete inom samhällskunskap, sociologi och svenska. Ett projekt som stämmer väl överens med Angeredsgymnasiets långsiktiga arbete med att kon­tinuerligt sätta inkluderings- och tolerans­frågorna på dagordningen. I årskurs 1 har till exempel alla elever tio halvdagsträffar med särskilda personalteam för att diskutera samlevnad och de grundläggande värderingarna i läroplanen.

I ett klassrum längre ner i korridoren samlas de elever i klassen som har valt att studera Islamiska staten i sitt projektarbete. Påståendena flyger i luften.

— De som strider för IS är hjärntvättade, de tror att de hjälper sina bröder genom att dö i kriget, säger Mohamed Ali Khan.

— För IS är de värsta förrädarna andra muslimer som inte ställer upp för dem, säger Dina Kidane.

Svenskläraren Faik Sommarblad lutar sig framåt och intar en skeptisk källkritisk ­attityd.

— Ni säger massor av saker — men hur vet ni det? Står det så i Koranen? Eller i någon ­tidning? Eller har ni sett det på Youtube?

Han ger eleverna en tillrättavisande blick.

— Jag är inte nöjd med att ni inte har med ert källmaterial. Nästa gång ska ni ha det. Det behövs när ni ska skriva en utredande text om IS.

På central nivå tycks det svenska sam­hället fortfarande yrvaket famla efter lösningar för hur man ska arbeta förebyggande för att förhindra att unga rekryteras till Islamiska staten.

Regeringen har tillsatt Mona Sahlin som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism.

»Vi ser lärarna och skolan som viktiga samarbetspartner«, förklarar den nationella samordnaren i ett mejl till Lärarnas tidning. Men än så länge har samordnaren inte ens byggt upp sin hemsida.

Någon gång under 2015 — oklart när — planerar regeringen att lägga fram en nationell handlingsplan om hur man kan förebygga att svenskar rekryteras till att strida utomlands.

Tillbaka till Angeredsgymnasiet, där språk från hela världen studsar mellan ­väggarna. Det är en internationell tummelplats, med en myriad av brokiga bakgrunder och livsöden.

Vid en sliten träbänk sitter två flickor med täckjacka och snackar på bruten svenska. De vill inte ha sitt namn i tidningen eller vara med på bild.

— Vi känner folk som har åkt ner och stridit för Islamiska staten. De har blivit dödade där, berättar den ena.

— De tror att det är en ära att åka dit och kriga och dö för sin gud, säger den andra.

Tjejerna tycker att skolan och lärarna borde vara mer aktiva med att ta upp frågor om våldsbejakande extremism och vad Islamiska staten gör och står för.

— Lärarna kan inte bestämma över våra liv. Men de kan prata med oss elever. Det kanske kan påverka någon att inte ge sig i väg och kriga.

Rektor Partik Gladh berättar att Angeredsgymnasiet har ett regelbundet samarbete med polisen, socialtjänsten och fritidsför­valtningen om gemensamma problem, där våldsbejakande islamism är ett mycket ­mindre problem än narkotikaförsäljning.

— Vid något tillfälle har vi rapporterat till polisen — med adress Säpo — att vi ryktes­vägen har snappat upp att det i Angered pågår rekryterings­aktiviteter till IS. Men vi är inga åsiktspoliser och vi hänger inte ut ­enskilda elever, säger han.

En skakig spårvagnstur förbi gulbruna ­högar av smutsig snö för mig via city till en annan segregerad och orolig Göteborgs­förort. Här på Hisingen, där många skjutningar har skett under senare år, tronar sedan fyra år Göteborgs moské.

Mohammad El-Alti visar stolt upp bönerummet där en tjock, grön matta täcker hela golvytan under en väldig kupol.

Han är informationsansvarig och för­klarar att församlingen gör allt de kan för att motverka att unga radikaliseras till vålds­bejakande islamister.

— Vi tar gärna den teologiska argumentationen. IS är terrorister som bara vill åt makt och pengar. De går emot allt det som islam står för, säger han.

Skolorna visar allt större intresse för ­moskén. Varje vecka kommer det flera klasser på studiebesök.

— För många elever är det en aha-upp­levelse att komma hit. »Är det så ni tänker?« är en vanlig reaktion.

Mohammad El-Alti tycker att skolorna i Göteborg borde anlita en skol-imam, precis som många skolor har en skolpräst.

— En skol-imam skulle kunna möta eleverna i skolan och diskutera deras frågor om människovärde, etik och religion. Och de kan vara ett stöd vid krissituationer.

Ute fortsätter januariregnet att piska Göteborgs gator och trottoarer.

Moskéns minaret reser sig mot den nattsvarta himlen. Den lyser som en bohuslänsk fyr i vinternatten, precis som arkitekten hade tänkt sig.