Läraren som ska sprida forskning till lärarna

Detta har Margareta Serder haft att vila ögonen på under de fem år hon arbetat med sin avhandling »Möten med Pisa«, som bland annat handlar om hur 15-åringar tolkar skriftliga provuppgifter i naturvetenskap i Pisa-testet.

— Jag gillar den här delen av Malmö, det händer mycket här. Det kommer jag att sakna.

Margareta Serder kommer precis från ett möte med sin chef. Det har bara gått drygt en vecka sedan hon disputerade. Tanken var att hon skulle stanna på högskolan men nu har hon fått ett nytt jobb. Vetenskaplig ledare på Kommunförbundet Skåne.

Uppgiften är att se till att ny forskning — och rätt forskning — kommer lärare till del. Från att ha borrat sig djupt ner i utbildningsvetenskapliga teorier ska hon nu upp i helikopterperspektiv.

— Här i Skåne är kommunerna långt framme i att samarbeta kring forskning. Jag ska fungera som en spindel i nätet och ha kontakt med forskare, skolhuvudmän och politiker. Det blir nog en ganska kommunikativ tjänst.

I sin avhandling har Margareta Serder bland annat undersökt vad som händer när svenska 15-åringar ska lösa de naturvetenskapliga uppgifterna i Pisa.

Du har filmat eleverna när de besvarade ­frågor i grupp. Vad såg du?

— Att frågorna var oerhört komplicerade för de flesta. Eleverna hade svårt att komma in i uppgifterna och förstå vad de handlade om. De fastnade ofta på saker som vad provkonstruktören var ute efter eller vad olika ord egentligen betyder.

Du har själv varit med och konstruerat nationella prov i naturvetenskap. Hur svårt är det?

— Jättesvårt! Vi hade väldigt höga ambitioner men fick dra ner på dem. Vi kunde till exempel inte göra så roliga uppgifter som vi ville för de uppgifterna ledde till alltför fluffiga svar.

Vad får det för följder att vi lägger så stort fokus på resultaten i Pisa om det är så svårt och komplicerat att mäta elevernas kunskaper?

— Jag oroar mig för att man tillmäter resultaten så stor betydelse. Många av dem som jobbar med statistiken på OECD vet att det är mycket mer komplext och »messy« som de säger, än det resultat som presenteras. Det finns tjocka häften som tar upp mätningens problem. Men det som serveras till oss andra framställs som sant och oproblematiskt.

Men det finns länder som ligger i topp, där eleverna uppenbarligen kan det här, det går väl inte att bortförklara?

— Nej, det är sant. Jag tror inte att svenska elever kan just det som krävs för att svara rätt på de här uppgifterna. Och de kan det sämre i dag än för tio år sedan. Det kan handla om läsning, är man bra i naturvetenskap är man i regel bra även i läsdelen. Eller motivationen, de svenska eleverna har inget att vinna på att göra ett Pisa-test.

— Dessutom har eleverna i nian 14 nationella prov på våren då Pisa genomförs. Om det är en nackdel kan man också fundera över.

Du har även studerat vetenskapligheten i Pisa-mätningarna. Vad säger du om den?

— Det är en välgjord undersökning med stort material så det finns en del som talar för vetenskapligheten. Men å andra sidan finns inte den transparens som man normalt kräver. Man publi­cerar inte Pisa-rapporterna i vetenskapliga tidskrifter utan har sina egna policyrapporter. Det blir en helt annan sak än att ha en anonym granskning av en vetenskaplig artikel.

— OECD har en mycket stark och oemotsagd röst. Det är inte lätt att gå emot OECD för ett OECD-land.

Har svenska skolpolitiker fattat bristerna?

— De börjar, möjligen. Och då försöker jag tänka hoppfullt. Men de är också i en svår situation. Å ena sidan måste de se till att den svenska skolan får de resurser och förutsättningar den behöver, å andra sidan måste de anpassa sig till OECD. Det duger inte att ligga sist, det är politiskt omöjligt att säga att man inte bryr sig om resultaten.

Du vet också en del om vad som händer i Finland, som ligger i Pisa-toppen. Vill du berätta?

— Där vill många reformera skolan och göra den mer modern, bland annat för att fånga upp de elever som inte vill gå till skolan, hoppar av eller inte fortsätter på högskolan. Men det är svårt att få igenom förändringar eftersom man redan är världsbäst på pappret.

Blir världens skolsystem mer och mer likformade i takt med att Pisa får större inflytande?

— Ja, det har redan börjat hända. I svensk läroplan har vi till exempel infört förmågor, som finns i många andra länder och som även nämns i OECD:s dokument. Och Danmark har nu en läroplan i naturvetenskap som är väldigt lik Pisas del »scientific literacy«.

Hur ser du på det?

— Jag tycker att det är tragiskt. Det är väl ingen konkurrensfördel att alla är bra på samma saker, om man nu ska tala det språket. Det är också ett stort demokratiproblem. Man bygger inte en demokrati på att ha höga provresultat.

Du har också studerat OECD:s policy­dokument. Varför gjorde du det?

— OECD är en intresseorganisation som har ett fokus på ekonomisk nytta och tillväxt. Jag ville förstå vilken kunskapssyn och människo­syn som skrivs fram i deras dokument.

Vad kom du fram till?

— OECD har en ekonomistisk agenda. I skolan talar vi ofta om kunskap som något som kan stärka oss som medborgare. För OECD handlar det inte alls om det utan om att bli konkurrenskraftig, effektiv och ta del av en växande arbetsmarknad.

— Man målar upp en hotbild, där lågpresterande elever ses som en risk. Inte för dem själva utan för att de ses som ineffektiva och därmed hotar samhällets tillväxt.

Det låter ganska dystert, finns det något posi­tivt med Pisa?

— Vi har fått en otroligt levande diskussion om skolan. Även om vikten av Pisa framhålls från politiskt håll så finns det också ett motstånd och ett ifrågasättande.

I ditt nya jobb som vetenskaplig ledare kan du få en central roll i den diskussionen, i alla fall i Skåne. Hur ser du på det?

— Superprivilegierat! Jag vill uträtta något och hoppas att jag kan göra det. Min nya arbetsgivare vet vad jag gjort och det är därför de vill ha mig. Det finns ett viktigt förklarande arbe­te som ligger framför mig. Det gillar jag.