Hon hatälskar sin adhd

»Det var hennes fel!« Ända ­sedan Alicia var ­liten och gick i sexårs har ­skiten hamnat på henne — för att hon hördes och syntes, ville bestämma och alltid sa vad hon tyckte.

På låg- och mellanstadiet var hon i helklass. Det är en tid hon inte minns så mycket av, förutom att hon inte fick den hjälp hon behövde. Hon hade kompisar men det var mycket konflikter. Om hon blev arg och irriterad på någon, vilket hon ofta blev, visste hon inte varför.

— Jag kunde inte förklara det på något bra sätt, varken för personen eller för mig själv. Det var bara kaos.

Droppen var när hon — fel­aktigt — fick diagnosen dyslexi och kände sig ännu mer missförstådd. Räddningen blev att byta skola.

— Det var i sexan. Allt positivt har hänt sedan dess, säger Alicia som i dag är 16 och går i nian.

På sin nya skola hamnade hon i »lilla gruppen« — där en lärare undervisar fyra—fem elever i behov av särskilt stöd.

— Jag fick välja om jag ville gå där eller inte. Just då behövde jag verkligen det.

Det gjordes ännu en utredning och i slutet av sexan fick hon diagnosen adhd. Och medicin.

— Mitt största problem är småljud — som när någon sitter och klickar med en bläckpenna eller knäpper med naglarna. Jag kan inte sluta tänka på dem, jag blir alldeles nervös och måste ut och få luft.

Småljuden stör fortfarande men medicinen gör att de påverkar koncentrationen mindre än förut. Nu är hon i sin ordinarie klass hela tiden och går bara till »lilla gruppen« om hon har en dålig dag.

På väggen i Alicias rum hänger en rad medaljer som vittnar om ett numera nedlagt fotbolls- och badminton­spelande.

— Jag klarade inte av lagsport för jag ville göra allt själv och blev arg på mina med­spelare om vi förlorade. I badminton var det bara jag och motståndaren men då tröttnade jag på att träna i stället. Jag ville bara spela match.

Nu går hon på gym tre gånger i veckan. Där tävlar hon med sig själv.

— Om jag är arg eller irriterad kan jag sätta på mig hör­lurar, vara i min egen bubbla och köra. Jag utmanar mig själv: Kan du göra det här? Ja, det kan du. Då testar vi nästa nivå.

Till hösten, när hon ­börjar på gymnasiet, vill Alicia läsa till stylist på hantverks­programmet. Målet är att bli make­upartist.

— Jag sminkar mig själv, jag sminkar kompisar, jag sminkar min storasyster när hon ska gå ut. Det är min största hobby.

Alicia är öppen med sin diagnos. Det var en lättnad att få den och en förklaring till allt som hänt tidigare. För ett år sedan fick hon kontakt med den digitala organisationen Underbara adhd och där har hon lärt sig mycket.

I dag mår hon bra. Det enda som, förutom småljuden, fortfarande kan vara kämpigt är att vara tyst ibland och inte så rak att hon sårar andra.

— Jag tror att jag har mognat tillräckligt mycket för att fatta att man inte alltid ska säga allt man tänker och känner.

Adhd:n innehåller mycket positivt för Alicia — som öppen­heten, ärligheten och de starka känslorna. Hon brukar säga att hon har en hatkärlek till sin diagnos.

— Den har gjort mig till den jag är. Jag tror att man föds med det — men jag är inte riktigt säker.