— Det kan verka naturligt att utveckling ska handla om förbättring. Men det som är anmärkningsvärt är att den här utvecklingen är så starkt kopplad till kursplanernas och kunskapskravens förmågor och hur eleven kan göra för att förbättra dem, säger Gabriella Höstfält som nyligen disputerade vid Stockholms universitet med en avhandling om resultatinriktad individualisering.
Hon har spelat in utvecklingssamtal och läst individuella utvecklingsplaner med skriftliga omdömen i årskurserna 7—9 i två skolor. Även om den skriftliga dokumentationen inte längre är reglerad på högstadiet så diskuteras omdömen, mål och strategier fortfarande vid utvecklingssamtalen.
Frågor som Gabriella Höstfält ställt sig i arbetet är bland annat vad lärare och elever ser som viktigt att prata om under utvecklingssamtalen och vilken betydelse läroplanens inriktning har i samtalet.
I sin analys kan hon konstatera att både lärare och elever är överens om att det är elevernas ansvar att visa vad de kan i förhållande till kunskapskraven. Det är eleven som ska planera, granska och reflektera över sitt arbete och därigenom visa sina förmågor för sig själv och för läraren.
— Ansvaret vilar huvudsakligen på eleverna. För dem som inte klarar av det ansvaret kan det vara förödande — de kommer inte vidare utan får nöja sig med ett lägre betyg.
— Jag ser det här som en ny form av individualisering i den svenska skolan, med nya former av nivågruppering i förhållande till den resultatinriktade läroplanen, säger hon.
Gabriella Höstfält har inga givna lösningar men hon menar att konsekvenserna av en så kursplanestyrd, resultatinriktad och individualiserad skola bör diskuteras.
— Om vi bara fokuserar på individens resultat finns det en risk att vårt gemensamma kunskapsinnehåll, vårt bildningsgods tonas ner. Vi får inget tankegods som vi kan mötas kring och förhålla oss till — det gemensamma blir inte intressant.
— Och detta att ständigt fokusera på ett förbättrat resultat — man kan fråga sig hur roligt det är att gå i och arbeta i en sådan skola.