Vad gör vi när vi har slagit in de öppna dörrarna?
Vi har jobbat med genus och könsroller ett par, tre veckor och eleverna i åttan har visat sig vara förvånansvärt insatta.
Jag hade hoppats på aha-upplevelser när vi diskuterade reklam och könsstereotyper men eleverna har mest nickat trött och bläddrat förbi blå och rosa sidor i leksakskatalogerna.
— Vi vet, har de sagt. Och vi vet också att bilderna på modellerna är photoshoppade. Ingen ser ut så där på riktigt.
Jag hade också hoppats kunna öppna en hel del ögon då vi studerade spelvärlden och dess karaktärer.
— Som om det är något nytt att gamingvärlden är sexistisk, suckade en 14-årig tjej och himlade med ögonen.
När vi listade vilka egenskaper som anses vara manliga och kvinnliga krävde eleverna att få veta vad jag var ute efter.
— Menar du stereotyperna eller vad vi tycker själva? undrade en annan 14-åring. För alltså, vi fattar ju att det är individuella skillnader, att det beror på personen.
Ähum, jag vet inte riktigt, mumlade jag, som ärligt talat hade trott att eleverna skulle ramla rakt i fördomsfällan, vilket de förstås redan genomskådat. För att göra fröken till lags svarade de ändå enligt vad de trodde förväntades av dem: att tjejer är svaga, känsliga och rena medan killar är håriga, högljudda och starka.
Eleverna har också konstaterat att förskollärarna på praoplatserna är övervägande kvinnor och att män tjänar mer än kvinnor trots att de utför samma uppgifter. Inget uppvaknande där heller alltså.
De vet. De är medvetna. De dörrar som jag trodde mig kunna glänta på en aning står redan vidöppna och jag står och slår i luften.
Men hur skulle jag ha kunnat veta det? Hur skulle jag ha förstått att bakom de där välplockade ögonbrynen och mitt i det där Victoria’s Secret-parfymmolnet finns en medvetenhet om precis varenda spelregel och orättvisa som gäller för tjejer och killar i vårt samhälle.
Tänker tillbaka på min egen högstadietid. Vad visste vi då? Hur medvetna var vi bakom våra permanentade luggar och insvepta i Dateparfym av doften Pamela? Inte särskilt hoppas jag. För om 14-åringarna för 30 år sedan varit lika medvetna och kunniga som 14-åringarna i dag borde vi väl ha lyckats lite bättre, ha kommit lite längre. Åtminstone haft en kvinna som statsminister och kanske några fler manliga sökande till förskollärarprogrammet.
Jag hoppas det. Och jag hoppas på dagens medvetna 14-åringar. De som vet men inte vågar.