Politiker och huvudmän som oroar sig för skolans situation bör inrikta sig på en sak – att ge lärare och skolledare de resurser som krävs.
Det har blivit alltmer uppenbart att lärarbristen inte bara är en siffra på ett papper eller en rubrik i en tidning. Det handlar om verkliga elever som saknar verkliga lärare, inte hypotetiska barn i teoretiska sammanhang. SCB:s prognoser om lärarbrist är inte bara statistik — var femte lärare saknar behörighet och rektorer förväntas trolla fram lärare med knäna.Det finns ett starkt stöd för höjda lärarlöner och bättre arbetsvillkor och det finns goda exempel på huvudmän som tagit utmaningarna på allvar. Men tyvärr tycks många kommuner och fristående skolor vilja sopa lärarbristen under mattan. Vi hör lärare och rektorer från olika delar av landet berätta att deras lokalpolitiker inte tar saken på allvar. Problemen hamnar i skolledarnas knän och många av dem har fått avbryta sina semestrar för att hantera vakanser.
Men när några sticker sina huvuden i sanden passar andra på att ta ton i debatten. Häromveckan krävde näringslivets tankesmedja Timbro att lärarlegitimationen skulle rivas upp. Ungefär så här: Det där med lärarutbildning och behörighet är väl onödigt. En annan idé som nyligen har förts fram av professorn i företagsekonomi, Jan Löwstedt, är att rektorerna ska vara organisatoriska och inte pedagogiska ledare. Typ: Några vd:ar kan ju chefa över skolan.
Lärarbristen innebär att professionen utmanas. De allra flesta förstår att skickliga och välutbildade lärare och skolledare med goda förutsättningar är nyckeln till en bättre kunskapsutveckling. Folk inser att läraryrket är ett komplicerat och avancerat yrke som kräver ett pedagogiskt ledarskap och ett kontinuerligt kollegialt lärande. Men när de politiska åtgärdsförslagen upplevs som otillräckliga drar några slutsatsen att det inte är någon idé.
Men självklart är det idé! Det är värt att kämpa för en starkare lärarkår och en bättre skola. Det är våra barn och elever det handlar om. Vi löser inte lärarbristen genom att avskaffa legitimationen. Det skulle tvärtom vara en tydlig signal till alla som funderar på att bli lärare att utbildningen inte spelar någon roll.
Det som behövs är långsiktiga satsningar på läraryrket och rejäla insatser här och nu för behörighetskomplettering och breddning.
Tyvärr har kommunerna med SKL i spetsen tillämpat strutsbeteende när det gäller behörighetsutmaningen. När jag mötte SKL:s Per-Arne Andersson i tv-soffan nyligen menade han att orsaken till att Lärarlyftet har underutnyttjats är att lärarna behövs i klassrummen. Självklart kan inte alla lärare på en och samma gång lämna de pedagogiska rummen och åka på utbildning. Men det är ingenting politiker och huvudmän behöver oroa sig för. De ska se till att utbildningsmöjligheterna finns, att villkoren är goda och att resurserna räcker till. Den organisatoriska delen ska de lämna till skolledare och lärare.
Vi lärare och skolledare har specialkompetens för vårt samhällsuppdrag. Låt oss använda den kompetensen och ta ansvar för varje barn och elevs lärande. Att underminera professionens betydelse är att underskatta läraryrkets komplexitet. Säkra rätt förutsättningar, så löser vi resten.