Är mindre klasser rätt medicin för skolan?

Den förra regeringens lågstadielyft stöptes om av den nuvarande till ett lågstadielöfte och får nu heta lågstadie­satsningen. Två miljarder kronor ska ut till skolorna till mer personal för eleverna i de tidiga skolåren.

Men är verkligen mindre klasser lösningen för skolan? Och hur ska de komma till stånd till när det knappt går att få tag på lärare och många skolors lokaler är utnyttjade till bristningsgränsen?

Det låter ju rätt självklart. Med färre elever i klassrummet blir det lugnare och läraren får mer tid till varje elev. Resultaten borde bli bättre mer eller mindre av sig självt. Eller?

År 2009 kom den nyzeeländske ­forskaren John Hatties inflytelserika bok »Synligt lärande« ut. Hans slutsats efter att ha gått ­igenom forskningen på området är att mindre ­klasser visserligen ger en viss positiv effekt, men jämfört med andra faktorer spelar klass­storlekarna en tämligen liten roll. Han tog ändå i rejält när han räknade och utgick från att klasserna nästan halverades — från 25 till 15 elever per klass.

I samma anda har OECD:s Andreas Schleicher, högste ansvarig för Pisamätningarna, uttryckt sig. I en debattartikel för BBC skriver han att det är en myt att mindre klasser ger bättre resultat. Det finns inget sådant samband framhåller han, med hänvisning till den senaste Pisastudien. Framgångsrika länder prioriterar högre löner och mer fortbildning för lärarna framför mindre klasser, hävdar Andreas Schleicher.

Tidigare fanns det i praktiken tak för elevantalet i den svenska grundskolans klasser. Systemet för statsbidrag var utformat så att en lågstadieklass hade högst 25 elever och en mellanstadieklass högst 30 elever. När ett nytt system för statsbidrag till skolan infördes i början av 1990-talet försvann också taken.

I och med det upphörde också myndigheternas intresse av att hålla koll på klas­sstorlekarna och till skillnad från i de flesta andra länder finns ingen officiell statistik. Debatten kring klasstorlekarna ledde ändå till att Skolverket i fjol redovisade en sammanställning.

Den visade att en typisk klass i låg- och mellanstadiet har 18 elever och i hög­stadiet 21 elever. Klasserna är störst i storstäderna, snittet där är 22 elever med knappt någon ­variation mellan årskurserna, och minst i glesbygdskommuner där snittklassen i årskurs 1 har 11 elever medan niorna har 17 elever.

Det kan tyckas som att klasserna är ganska små redan i dag, men Skolverkets rapport ­visar att de faktiskt har blivit större de ­senaste åren, åtminstone i låg- och mellan­stadiet.

I lågstadiet har medelantalet ökat från 15 till 18 elever sedan 2008. Skolverket antar att de växande elevkullarna är orsaken.

Så här långt låter det som att det kanske inte finns någon större poäng med att minska den svenska skolans redan ganska små — om än växande — klasser. Men jo, det verkar det nog ändå göra.

— Det finns inte så många riktigt bra studier på området, men de visar klart och tydligt att elever i de tidigare årskurserna gynnas av mindre klasser och det gäller särskilt de elever som är i behov av mer stöd, säger Jan-Eric Gustafsson, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet.

Vi ska strax tillbaka till forskningen, men först ska vi ta oss en bit närmare verklig­heten. I Stockholm gick partierna till val med löften om mindre klasser i lågstadiet. Den nya majoriteten med Socialdemokraterna i spetsen har i årets budget satsat 47 miljoner kronor på mer personal i årskurserna F—3. Hur pengarna ska användas avgörs ­lokalt på varje skola.

— Det ser så olika ut mellan skolorna. Det viktiga är att alla elever får tillräckligt med stöd, säger Olle Burell (S), skolborgarråd i Stockholms stad.

I valrörelsen argumenterade Olle Burell för mindre klasser i lågstadiet. Efter snart ett år som skolborgar­råd väljer han med viss självkritik andra sätt att uttrycka sig på.

— Det är alltför förenklat att tala om klasstorlekar. Det vi vill åstadkomma med ökade resurser är att få in fler lärare och annan personal i skolan. Det kan på vissa skolor innebära mindre grupper men på andra skolor något annat. Jag har sett många spännande exempel på hur man arbetar med flexibla ­undervisningsgrupper och tvålärarsystem.

I de överfulla skolornas Stockholm — och säkert i många andra kommuner — har lokaltillgången stort inflytande över hur undervisningen organiseras. Det finns också många äldre skolbyggnader som inte är anpassade för dagens skola. Nu är ett stort antal helt nya skolor på gång att byggas i Stockholm.

— När det byggs nya skolor är det viktigt att det finns en flexibilitet i lokalerna så att man inte utgår från att det ska finnas ett visst antal elever i varje klassrum, säger Olle Burell.

I glesbygdskommunen Ragunda i Jämtland har skolchefen Tomas Blom en annan verklighet att utgå ifrån. Där styrs klasstorlekarna främst av tillgången på elever. Med många mil mellan kommunens tre skolor är elev­antalet rätt givet. Behovet av extra pengar till mindre skolklasser är litet.

— Däremot behövs mer resurser till exempelvis administrationen för att frigöra tid till lärarnas undervisning och förbättra deras arbetsmiljö, säger Tomas Blom.

Eftersom det finns 25 sexåringar och lika många sjuåringar i Hammarstrand blir det 25 elever i skolans förskoleklass respektive etta. De 31 åttaåringarna är för många för en klass vilket ger två mindre tvåor och så vidare.

— Det finns inga fastställda delningstal för klasserna, men i våra diskussioner kommer vi ofta fram till att 20—22 elever i de tidigare åren är lagom, säger Tomas Blom.

Tillbaka till vetenskapen. Jan-Eric Gustafsson gjorde tillsammans med forskarkollegan Eva Myrberg år 2009 en sammanställning av forskningen på området åt Skolverket. Den samlade bilden är spretig och flera studier har kommit fram till att klasstorlekar spelar liten roll för elevernas resultat.

Enligt Gustafsson och Myrberg lider många av dessa studier av metodproblem. Forskarna har undersökt hur resultaten ­varierar mellan olika klasstorlekar och dragit sina slutsatser utifrån det, utan att ta reda på om det verkligen är klasstorlekarna som har påverkat resultaten.

Inte ens den skeptiske John Hattie hävdar att det är bra att göra klasserna större. Han poängterar tvärtom att det mesta tyder på att det är dålig politik.

Ändå är det förförande enkelt för den som vill skära ner på sin skolbudget att argumentera för större klasser och lägre lärartäthet. Forskare som nöjer sig med att jämföra hur resultat varierar med klasstorlekar kommer i regel fram till att elever i större klasser presterar bättre.

— Det beror inte på att det är bättre med stora klasser. Det beror på att rektorer tenderar att placera duktiga elever i lite större klasser och elever som behöver mer stöd i mindre klasser. Stödet är ofta inte tillräckligt kompensatoriskt och då är det lätt att dra fel slutsatser, säger Jan-Eric Gustafsson.

Det här är alltså ett vanligt ­metodproblem. Det ger oss en ledtråd till varför det inte finns så gott om kvalificerade studier om klass-storlekar. Det är helt enkelt ett svårt område att forska om.

Först behöver man fundera över vad en skolklass är för något. De flesta skolor delar in elever i olika klasser, men eleverna formerar ändå andra konstellationer under delar av undervisningen. Sedan kan man fundera över hur många elever klasserna ska ha för att ­kallas små eller stora. Är en klass med 22 elever i lågstadiet en liten eller stor klass? Det finns helt enkelt inga klara definitioner. Ett närliggande begrepp är lärartäthet. Sambandet mellan klasstorlek och lärartäthet är starkt men de mäter inte exakt samma sak.

För att lösa problemet med att svaga och starka elever placeras i olika stora klasser finns olika statistiska analysmetoder. Men allra helst vill forskarna göra om skolorna till laboratorier där de kan experimentera med olika klasstorlekar och se vad utfallet blir. Det kan låta helt ogörligt i praktiken men har faktiskt genomförts i stor skala.

I det så kallade Star-projektet i Tennessee i USA under slutet av 80-talet fördelades lärare och lågstadieelever slumpmässigt i olika stora klasser. Forskarna följde eleverna i tre—fyra år och kunde sedan redovisa sina resultat.

Utfallet blev att eleverna i små klasser (13—17 elever) presterade bättre än eleverna i de större klasserna (22—25 elever).

Gustafsson och Myrberg hittade i sin genomgång åt Skolverket flera studier som i stort sett bekräftade Star-projektets resultat. Elever i de yngre årskurserna — och framför allt elever med en knappare socioekonomisk bakgrund — gynnas av mindre klasser. Däremot är det svårare att påvisa några effekter i resultat för äldre elever.

En färskare svensk undersökning som utfördes på ett helt annat sätt visade också ­positiva effekter med små klasser. I rapporten som gavs ut av Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) lyckades tre nationalekonomer visa att elever som gick i mindre klasser i mellanstadiet inte bara presterade bättre senare under skoltiden. Som vuxna hade de i större utsträckning högre utbildning och högre lön än de som gått i större klasser.

Den samlade forskningen verkar alltså tyda på att mindre klasser är bra, i alla fall för ­yngre elever. Frågan är då om det är värt pengarna att genomföra storskaliga satsningar på mindre klasstorlekar.

Den nuvarande lärarbristen är en viktig faktor att ta hänsyn till. För varje elev som den genomsnittliga klasstorleken i lågstadiet minskas med krävs 1 100 nya klasser i de svenska skolorna. Det är en stor utmaning att få tag på behöriga lärare för att fylla alla dessa klassrum.

— Det finns en tendens till en ökad med­vetenhet om att göra läraryrket mer attraktivt. Men vi behöver politiker på alla nivåer som arbetar långsiktigt med detta för att få fler som vill bli lärare och för att behålla de ­lärare som finns. Det görs inte tillräckligt i dag, säger Lärarförbundets ordförande ­Johanna Jaara Åstrand.

Enligt Jan-Eric Gustafsson riskerar lärarbristen att ta udden av en satsning på mindre klasser eller ökad lärartäthet.

— Hittar man inte tillräckligt med behöriga lärare riskerar man att bita sig i svansen. ­Effekten av lärarkompetens tenderar att vara högre än effekten av klasstorlek. I de tidigare åren har lärarkompetensen allra störst betydelse, säger Jan-Eric Gustafsson.

Som exempel nämner han de skolor i Kalifornien som med inspiration från Star-projektet ökade lärartätheten utan att lyckas förbättra resultaten. Förklaringen var svårigheten att få tag på behöriga lärare. En bieffekt blev också en ökad omflyttning av lärare ­mellan olika skolor. De redan bra skolorna gynnades av detta eftersom de var mer lockande för behöriga lärare att söka sig till.

Per-Arne Andersson, chef för utbildning och arbetsmarknad på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), ser en risk i att just detta scenario kan inträffa inom ramen för regeringens lågstadiesatsning.

— Eftersom det inte finns någon kö av utbildade lärare kommer arbetsgivarna att rekrytera lärare av varandra. En viss cirkulation av lärare är bra men den kan bli alltför stor. Att vara lärare handlar om att bygga relationer med elever, föräldrar, kolleger och ledning. De relationerna tar lång tid att bygga upp, säger han.

Per-Arne Andersson vill att resurserna i större utsträckning ska styras dit de verkligen behövs för att gruppstorlekarna ska kunna utformas utifrån elevernas olika behov. Han vill ha bort rättvisetänkandet som säger att ­klasserna i samma årskurs på en skola ska vara lika stora. Skolans organisation behöver anpassas mer efter olika lärares styrkor och svagheter, och lärarna behöver samarbeta mer om exempelvis planering och betyg­sättning.

I regeringens lågstadiesatsning finns möjligheten att ta in annan personal än lärare i skolan för att frigöra mer tid åt lärarna. Också Olle Burell i Stockholm talar om att ta in fler »vuxna« i skolan. De behöver inte nödvändigtvis vara lärare.

Men att öka lärartätheten genom att ta in outbildade hjälplärare i befintliga klasser är ingen bra väg för att höja resultaten, anser Jan-Eric Gustafsson med hänvisning till den stora betydelsen av lärarkompetens.

— Det kan säkert vara bra med fler vuxna i skolan. Det kan öka trivseln och förbättra ­arbetsmiljön. Men det är ingen kraftfull ­åtgärd för att förbättra resultaten, säger han.

Men att förbättra arbetsmiljön är ingen dålig sak. Största delen av forskningen om klasstorlekar har fokuserat på hur resultaten påverkas. Arbetsmiljön har hamnat i bakgrunden. Ändå är de flesta överens om att den blir bättre för både lärare och elever

med mindre klasser. Det blir lugnare i klassrummet och färre personer att förhålla sig till. Lärare får mer tid till exempelvis planering och bedömning.

— Mindre elevgrupper skapar för­utsättningar för lärare att göra en bättre insats för varje elev och att se varje elevs ­behov. Det kan också minska den stress många lärare känner i dag av att inte räcka till, säger Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand.

Jan-Eric Gustafsson håller med om detta:

— Det är kanske den viktigaste effekten av mindre klasser, inte minst med tanke på den nuvarande situationen där det är angeläget att behålla de lärare vi har, säger han.

Sina reservationer till trots anser Jan-Eric Gustafsson att det behöver göras något åt alltför stora skolklasser. Bakom det ganska låga genomsnittstalet döljer sig att det finns lågstadieklasser med uppemot 30 elever.

— Jag skulle gärna se att ett tak på elev­antalet infördes, kanske på 22 elever i lågstadiet. Det är inom de stora klasserna en satsning på att minska antalet elever är mest effektiv, säger han.

John Hattie framhåller att lärare behöver anpassa sin undervisning utifrån elevantalet. Enligt de studier han refererar till gör inte lärare det tillräckligt mycket, och han ser det som en viktig förklaring till att de positiva ­effekterna av elevminskningar är så måttliga.

Forskaren Jan Håkansson vid Linnéuniversitetets institution för utbildningsvetenskap betonar att frågan om klasstorlekar blir än mer komplex när man för in lärares arbetssätt i resonemanget. Till exempel så är lärare i större klasser mer benägna att dela upp eleverna i mindre grupper.

— Därför är det svårt att studera klasstorlekar som en enskild variabel utan att det ses i ett sammanhang. Både forskare och politiker har ett stort fokus på antalet elever som befinner sig i klassrummet, men man be­höver också se till vilka undervisnings­metoder som är gynnsamma för olika gruppstorlekar, säger han.

Så vad har vi till sist kommit fram till? Mindre klasser är bra, åtminstone för elever i de yngre åren och då särskilt elever med ogynnsam socioekonomisk bakgrund. Effekten av insatserna är ändå ifrågasatt, särskilt med tanke på dagens lärarbrist. Lärares arbetssätt och skolans organisation är avgörande faktorer. Kanske är det politikern Olle Burell som kommer närmast en sanning: klasstorlekar är ett förenklat begrepp.