Både lärlingsutbildning och yrkesutbildning har sin plats. Men samverkan krävs, skriver Bengt Bohm, utbildningsledare.
Sökantalet till landets gymnasiala yrkesutbildningar sjunker. Det vikande intresset tillskrivs inte sällan den högskolebehörighet som inte längre är obligatorisk vid nämnda utbildningar.
Effekterna av att man i medierna skrivit spaltkilometer om den »borttagna« allmänna behörigheten, utan att nämna att varje elev vid ett yrkesprogram har rätt att välja en poängplan som leder till allmän behörighet, beaktas sällan.
I stället för att samverka för att utforma bästa möjliga utbildningskontext för den enskilde eleven har de politiska lägren gjort svensk yrkeutbildning till ett slagfält. Det är hög tid att samlas. Att överge de hållningar som är polariserande och som stöter bort de ungdomar som skulle kunna bli morgondagens yrkesarbetare.
För det är ungdomarna det handlar om — deras framtid, deras villkor — inte om en välmående medelklass som ständigt refererar till en tid som i realiteten var få förunnade. Hur ska svensk yrkesutbildning bedrivas med tanke på bästa möjliga kvalitet, kostnadseffektivitet och inte minst omställningsförmåga? Det är det debatten borde handla om.
Sedan 2008 har yrkesutbildningar i mindre omfattning bedrivits i formen gymnasial lärlingsutbildning. I dagsläget innebär utbildningsvägen i korthet att eleven får halva sin utbildningstid förlagd till ett företag och att företagen för sitt ökade utbildningsåtagande får en viss ersättning i form av statsbidrag.
Den gymnasiala lärlingsutbildningen innebär att eleven präglas av arbetslivets kultur och kontext samt får öva på det senaste i maskin- och utrustningsväg. Materialet som eleven lär på behöver inte bekostas av skolan och det blir mer plats i skolornas verkstäder för de elever som behöver få utbildning förlagd dit.
Är då gymnasial lärlingsutbildning det bästa för alla elever? Svaret är naturligtvis nej. En del elever behöver få utvecklas i sin egen takt och mår bättre i ett skolförlagt lärande. Men det finns också elever som hämmas i sin utveckling av ett skolförlagt lärande.
Både den ordinarie gymnasiala yrkesutbildningen och den gymnasiala lärlingsutbildningen äger sitt berättigande och båda utbildningsformerna borde också erbjudas inom alla yrkesutbildningar — med undantag för dem som är styrda av åldersrestriktioner och behörighetskrav.
Det vore riktigare att matcha utbildningsform mot individ än att matcha utbildningsform mot yrke. Elever är olika och behöver få växa på olika sätt.
Om man inte ser elever som något konformt som behöver samma saker vid samma tillfälle inser man att differentierade utbildningsformer kan skapa plats och lärartid i skolornas verkstäder.
Skolorna blir inte heller av med praktikplatser om de skickar ut elever som är redo, tvärtom öppnar de elever som praktiserar dörrarna åt de elever som ska praktisera senare och i mindre omfattning.
Ett lyckosamt samarbete mellan skola och företag skapar legitimitet åt bägge hållen. Så ställ inte systemen mot varandra, få dem att samspela.