Tack vare eldsjälar bland lärarna har skolans digitala utveckling gått framåt. Men nu behövs samordning för att fortbilda alla lärare.

Elevernas datoranvändning hemma kan vi inte råda över. Självklart är det vad datorerna används till som spelar roll. Vi har däremot en stor utmaning i att utnyttja digitaliseringens fulla potential i vår undervisning.
Digitaliseringen innebär kanske den största revolutionen i skolan sedan läroböckernas intåg. Datorernas och internets betydelse för undervisningen är enorm — och kommer att öka. Digitaliseringen innebär nya sätt att lära och en ny lärarroll.
Läraren blir inte mindre viktig bara för att fakta finns några musklick bort eller i en lekfull app. Digitaliseringen ställer stora krav på lärarens förmåga att sätta kunskap i ett sammanhang och skapa förståelse för den. För att inte tala om skicklighet att väcka lusten att lära, hitta olika kunskapsnycklar och vägleda och strukturera arbetet så att eleven når målen.
Skolan ska rusta eleverna med de kunskaper de behöver i livet och på arbetsmarknaden. Tyvärr har politiker och huvudmän i alltför hög utsträckning stått kvar på perrongen när resten av samhället åkt med på tåget. Skolan har halkat efter i den digitala utvecklingen och när vi i Lärarförbundet har efterlyst strategier, datorer, läromedel och kompetensutveckling tycks politikerna inte ha förstått varför. Först nu finns det en vilja att ta ett nationellt grepp om skolans digitalisering.
Det är lätt att känna sig frustrerad över att det går långsamt, men mycket har trots allt hänt de senaste åren. Det är bara tre år sedan dåvarande utbildningsminister Jan Björklund och Sollentuna kommun bråkade om läsplattornas vara eller icke vara. Nu finns de i så gott som varenda skola och förskola, fulla med innehåll som används i undervisningen. Och — det är vi lärare och skolledare som har drivit utvecklingen. Någon nationell strategi har vi inte sett röken av och inte heller något »digilyft«. Vi är där vi är i dag tack vare eldsjälar och kollegialt lärande.
Men det finns förstås enormt mycket att göra. Skillnaderna är stora över landet och lärare efterfrågar både tekniska förutsättningar, kompetensutveckling och tid för samarbete med kolleger. Konstigt nog betraktas lärares vilja och behov av att bygga på sin kompetens ofta som ett problem fast det borde ses som en möjlighet.
Att lärare får chans att utveckla sig själva, sin undervisning och varandra är en förutsättning för digitaliseringen. Det är bra att Skolverket tar fram nationella skolutvecklingsprogram för IT i skolan. Men det vore ännu bättre om det också fanns ett nationellt kompetensutvecklingscenter som samordnade all kompetensutveckling för lärare, även inom digitala lärmetoder.
Professionen måste själv få vara drivande i sin kompetensutveckling. Först då kan vi få en utveckling som går i takt med samhället och grundar sig i verksamhetens faktiska behov.