I Alviksskolan testar eleverna tillgängligheten – och upptäcker många orättvisor.
Fjärdeklassaren Qing Qing Brundin har ögonbindel och trevar längs med ytterkläderna som hänger utanför klassrummet.
— Här brukar min väska vara. Pinsamt om man tar någon annans, säger hon.
Kompisen Alieu Jawo hjälper henne att hitta sina gympaskor.
— Hur kan du knyta utan att kolla? undrar han imponerat.
När Qing Qing Brundin fått på sig kläderna tar hon sig ut på loftgången som leder till trapporna mot NO-salen. Läraren Karolina Schönström följer henne noga med blicken.
— Det är viktigt med säkerheten så ingen ramlar och slår sig, säger hon.
Klass 4 d på Alviksskolan i Stockholm är på jakt efter hinder i den egna skolan. Hur lätt är det att ta sig mellan klassrum i två olika byggnader om man är synskadad, har svårt att gå eller inte kan använda armarna?
Dagens övning ingår i lärmaterialet Date som tagits fram av Specialpedagogiska skolmyndigheten och handikappförbunden. Alviksskolan har varit pilotskola och Karolina Schönström är en av de lärare som prövat materialet.
— Det handlar om att förändra elevernas attityd till vad som är normalt. Att flytta fokus och se att det inte är den enskilda människan som är problemet utan miljön runt omkring som är hindrande.
Om eleverna får träna på att byta perspektiv så kommer de också att bemöta sina kompisar med större förståelse, tror Karolina Schönström.
— Det blir mindre konflikter om jag vet varför kompisen inte förstår eller klarar vissa saker.
Hon märker att elever som får praktisera tillgänglighet reagerar starkt på vad de upplever som orättvisor i miljön.
— »Hur tänkte de när de köpte in de här dörrarna?« kan eleverna komma och säga.
Steg tvåär att eleverna ska fundera på vem som är ansvarig för hinder i skolmiljön och hur de kan åtgärdas.
— Ibland ligger ansvaret på eleverna själva. De kanske måste se till att korridorer hålls rena från skor och bandyklubbor så att alla kan ta sig fram, säger Karolina Schönström.
Andra gånger krävs ämnesöverskridande arbete för att nå en lösning.
— Ligger ansvaret hos läraren, rektor eller måste man skriva brev till kommunen? Det berör samhällskunskap och svenska. Behövs det tekniska lösningar så kan det vara något för no-lektionen, nämner Karolina Schönström som exempel.
För att få igång diskussionen i klassen visar hon en bild på en grupp djur som står under ett högt träd: ett lejon, en elefant, en sköldpadda, en ekorre och en människa.
— Människan är lärare och ger djuren i uppgift att klättra upp i trädet. Har de alla samma möjlighet att delta? undrar Karolina Schönström.
— Nej, det är lättast för ekorren, tycker de flesta eleverna.
— Vem har det svårast då?
— Elefanten, säger flera.
— Sköldpaddan, tycker någon.
Eleverna har mängder av kreativa idéer om hur trädkronan ska göras tillgänglig för alla djur.
— Bygg en ramp!
— Sätt dit en studsmatta!
— Ge sköldpaddan ett jetpack så den kan flyga!
Tanken med att diskutera tillgänglighet utifrån djur är att det blir mindre känsligt än att prata om elever med olika funktionsförutsättningar. Karolina Schönström är glad att ingen föreslår att elefanten borde banta, som andra elever gjort.
— Djuren ska inte behöva ändra på sig själva utan kunna genomföra uppgiften om de samarbetar eller om miljön ändras. Läraren kan komma på en lika utmanande men mer tillgänglig uppgift, förklarar hon.