Långt till mål i löneloppet

För drygt sju år sedan började vi i Lärarförbundet systematiskt opinionsbilda om lärarlönerna. Vi tog fram rapporter och ­visade det orimliga lönegapet till andra yrken. Vi visade att Sverige stod inför en enorm lärarbrist och att huvudorsaken är lönen.

2012 tecknade vi ett kommunalt avtal som vände tidigare års kräftgång och hittills har gett oss väsentligt högre utfall än arbets­marknadens genomsnitt. I samma veva införde alliansregeringen karriärtjänster för lärare. Inför valrörelsen 2014 visade vi hur en statlig lärarlönesatsning kunde genomföras. Senare gick Socialdemokraterna och Miljöpartiet till val på just höjda lärarlöner.

De flesta jag möter instämmer i att lönesatsningen är en viktig del av ett större arbete för att uppvärdera yrket, men alla jublar inte. En del är skeptiska efter erfarenheterna från karriärreformen. Bristfälliga rekryteringsprocesser, otydligt innehåll och tidsbegränsade uppdrag på alltför många håll bidrar till skepticismen.

I samtalen om lönesatsningen ville vi lära av karriärreformen. Vi ville inte ha nya »nivåer«. Vi ville uppvärdera det arbete som redan görs och stimulera kollegialt samarbete och utvecklingen av undervisningen. Det lyckades vi med och vi fick med oss regeringen på en modell som inte utesluter några lärar­kategorier från förskolan till gymnasiet.

Det var en stor framgång jämfört med regeringens första tanke som var en »karriärreform 2.0« för grund- och gym­nasieskolan.

En del reagerar på att »skickliga« lärare ska få en löneökning. Läraryrket är ett lagarbete där vi är varandras förutsättningar, däremot är läraruppdrag olika komplicerade och erfarenheter och arbetssätt skiljer sig åt. Det spelar roll för hela professionens utveckling när lärare är drivande i det kollegiala sam­arbetet, i forskning eller tar ett större ansvar för elevers och kollegers lärande i socioekonomiskt utmanande sammanhang. Att utveckla sig i sitt yrke och påtagligt bidra till resultat- och verksamhetsutveckling måste löna sig bättre.

En del menar att alla borde få en del av de tre miljarderna, även om summan för var och en blir mindre. Ett starkt skäl för en större summa är att det påverkar den platta lönespridningen bättre. Löneutveckling under hela yrkeslivet är viktig för den enskilde och för attraktiviteten i yrket.

Det hade förstås varit bra om regeringen hade satsat de omkring 40 miljarder som det skulle kosta att täppa igen gapet för hela lärarkåren. Men statskassan dignar inte av överblivna miljarder. Tvärtom.

Uppvärderingen av läraryrket är långt ifrån klar. Vi förväntar oss fortsatt leverans, inte minst av huvudmännen i kommande löneöversyner. Ett ultramaraton kräver ut­hållighet och målmedvetenhet och vi är inställda på att springa hela loppet.