Hallå där! Ingrid Pramling Samuelsson, professor i pedagogik med inriktning mot de tidiga åren, och en av talarna när Riksdagen på onsdagen uppmärksammade att den lagstadgade förskolan fyller 40. Närmare 200 deltagare och talare närvarade vid ett seminarium som samlade representanter från en rad organisationer, kommuner, ambassadörer och namn som Ingvar Carlsson (S), före detta statsminister och ordförande i Barnstugeutredningen.
Vilket är det största politiska genombrottet för förskolan om man blickar 40 år tillbaka?

– Och läroplanen, förstås. På 70-talet sade de flesta lärarna nej till en sådan, men nu 30 år senare skulle nog alla säga ja.
Vad hade du själv för relation till barnomsorg för 40 år sedan?
– Då hade jag just börjat studera och min son, som var ett år, var hos en dagmamma. För mig har det alltid varit självklart att arbeta. Min mamma arbetade hela sitt liv, men för många av mina studentkamrater var det lite märkligt. Och fortfarande blossar debatten upp med jämna mellanrum om att förskolan inte är bra för barnen.
Vad har hänt med förskolan om man spanar ytterligare 40 år framåt, tror du?
– Jag tror inte på någon tillbakagång, men hoppas att vi lyckats ta itu med de stora utmaningar som förskolan står inför i dag, med hållbarhetsfrågor, mångfald och problematiken med barngruppernas storlek, som är mycket mer komplex än bara antalet barn. Och att ingen förälder ska behöva ha dåligt samvete över att lämna barnen till förskolan.
Maria Nöjd