I flyktingströmmens spår har behovet av lärare ökat dramatiskt. Nu behövs andra yrkesgrupper i skolan för att avlasta lärarna.
Förra veckan presenterade regeringen nya siffror över lärarbehovet. Flyktingsituationen innebär att 17 000 fler lärare kommer att behövas — utöver det vi tidigare känt till. Bristen kommer alltså snabbare och blir större än de 65 000 år 2025 som vi i Lärarförbundet har varnat för. Det går inte ihop. Extraordinära åtgärder behövs nu för att garantera kvaliteten i undervisningen och säkra lärares och skolledares arbetsmiljö.Flyktingsituationen gav oss 71 000 fler elever förra året. Det är ungefär lika många som två tredjedels årskull. Det är sorgligt att Sverige inte är bättre rustat för det vi nu står inför. Skolans utmaningar är inte nya och det är inte de nyanlända elevernas fel att läraryrket har varit alltför lågt värderat under alltför lång tid. Men flyktingsituationen gör det än mer angeläget att hitta lösningar — för både elevers och lärares skull.
Den 1 januari infördes nya regler om nyanländas skolgång. Tiden i förberedelseklass begränsas och eleverna slussas ut snabbare i vanliga klasser. Att tidigt få en ordinarie klasstillhörighet är i grund och botten bra, men faktum är att det på många håll saknas ordentlig beredskap. Lärare och skolledare ska nu räcka till åt fler elever och många möter dessutom elever med ett annat modersmål för första gången. Politiker och huvudmän har nu ett stort ansvar för att ge professionen och eleverna så bra förutsättningar som möjligt.
Jag tror att de flesta lärare och skolledare är överens om att det som står som nummer ett på önskelistan är fler legitimerade och behöriga lärare — nu. Men eftersom det nu inte är en önskan som går att uppfylla måste vi fråga oss vilka andra lösningar som är möjliga.
Som jag ser det finns det två alternativ. Det ena är att ta in fler obehöriga för att undervisa i skolorna. Det innebär antingen att legitimerade och behöriga lärare får dra ett tyngre lass med coachning och betygsättning, eller att obehöriga får klara sig själva och att värdet av en lärarutbildning därmed minskar. Det andra alternativet är att ta en rejäl funderare över vad vi lärare i dag gör som andra kan göra i stället.
Jag är övertygad om att det är den senare vägen vi måste välja. Och det är vi inom professionen som själva måste definiera vad läraruppdraget ska handla om. Om inte vi gör det, kommer andra att göra det åt oss. Jag är medveten om att det är svårt att välja och välja bort. Vi känner ansvar för våra barn och elever. Men det är barnen och eleverna som drabbas om vi inte vågar prioritera. Vi måste värdera vår kompetens och använda den klokt — det vill säga till det som hör undervisningen till.
Det finns en stor potential att renodla och rensa bort. Andra yrkesgrupper kan spela en större roll i skolan, i exempelvis sociala, administrativa och praktiska frågor. På arbetsplatsen är detta givetvis en fråga för skolledaren, tillsammans med lärarna, men det förutsätter att huvudmännen gör nya organisationsformer möjliga. Det skulle betyda mycket för arbetsbelastningen.
Samtidigt måste självklart uppvärderingen av läraryrket fortsätta. Andra yrkesgrupper kan avlasta och stötta, men de kan inte ersätta oss i vårt kärnuppdrag: elevernas lärande.