Vintern och framför allt snön hade kommit, till elevernas stora förtjusning. Jag halkade omkring i form av någon sorts rastvakt med en näst intill omöjlig uppgift att förmana eleverna att ta det lugnt i pulkabacken.Jag längtade tillbaka till lektionen. Den handlade om språkbruk och förutom att det hade varit ganska bra diskussioner om vikten av att använda ett vårdat språk, så var där varmt, torrt och definitivt halkfritt. Jag var rätt nöjd med att jag hade fått mina elever att förstå att svordomar inte hörde hemma i ett dagligt tal och att smileys inte passade att använda i noveller. Jag hade i och för sig fått mothugg av en elev när det gällde svordomar. Hon hade naturligtvis rätt när hon sa att alla svär lite då och då, till och med jag. Jag lyckades ändå rädda situationen lite genom att förklara att det finns tillfällen då det kan vara okej att svära. »När då?« frågade hon nyfiket. Jag avslutade diskussionen med att säga: »Tja, om man faller ur ett flygplan till exempel.«
Medan jag stod där och öste beröm över min egen lektionsplanering och småfrös ringde en signal och samtliga elever försvann med sina pulkor och åkdon, alla utom en. Hon som argumenterat med mig om svordomar. Hon njöt i fulla drag av att ha backen för sig själv. Hon åkte ner, sprang upp, åkte ner och upprepade proceduren om och om igen tills hon gick fram till mig.
»Hur känns det att bli gammal?«
Jag hann inte ens svara innan nästa fråga dök upp.
»Minns du inte vinden i ansiktet och pulkans knaster under rumpan?«
»Alltså, öh, kanske inte riktigt …«
När tefatet började röra sig insåg jag två saker: (1) det skulle gå F-O-R-T, samt (2) styrförmågan var obefintlig. Jag ska inte överdriva genom att skriva att mitt liv passerade revy, däremot hann jag tänka att en hjälm hade varit bra att ha. Jag tänkte dock inte alls när tefatet med mig på susade fram samtidigt som det vred på sig vilket medförde att jag åkte baklänges. Det enda jag gjorde då var att skrika HELVETE.
När tefatet till slut stannade, kravlade jag mig ur det och ställde mig på väldigt skakiga ben.
»Visst kändes det som om du var ung« sa eleven och tog tefatet och sprang uppför backen. Halvvägs upp vände hon sig om och ropade:
»Jag tyckte att det var okej att du svor när du åkte, det var roligt.«
»Va bra«, var allt jag fick fram innan jag gick på ostadiga ben mot personalrummet, men jag frös inte längre.