Samma program — olika utbildning

I sju kommuner är differensen mellan skolorna över 100 poäng, i 24 kommuner över 50 poäng (se karta). Allra störst gap finns där valmöjligheterna är flest — i Stockholm. Där skiljer det hela 142 poäng mellan de två skolorna med högst respektive lägst genomsnittligt meritvärde.

— Det är en väldigt stark sortering som inte är bra för någon, säger Olle Burell, ­socialdemokratiskt skol­borgarråd i Stockholm.

Bland de elever som började på samhällsprogrammet på Kungsholmens gymnasium i Stockholm i höstas var meritvärdet i snitt 335 poäng. Det innebär att nästan alla som antogs hade högsta betyg i nästan alla ämnen. Med detta mått kan vi kalla den en A-skola (se faktaruta).

På Plusgymnasiet 1,5 kilometer därifrån var motsvarande siffra 193 poäng. Det motsvarar ett D på gränsen till ett E.

Samhällsprogrammet är gymnasiets största och sväljer nästan en femtedel av en årskull varje år (18,2 procent läsåret 2014/15).

Att skillnaderna är så stora förvånar Jan-Eric Gustafsson, professor i pedagogik vid ­Göteborgs universitet.

— Gymnasiet är en starkt differentierad skolform med många olika program. Men här handlar det om medel­talen på ett och samma program och då är 100 poängs skillnad väldigt mycket, säger han.

Många forskningsstudier av så kallade kamrateffekter har visat att det inte är bra för en lågpresterande elev att gå i en homogen grupp med andra som presterar på samma nivå. Mekanismerna är flera:

— Du får inte så mycket stimulans av kamraterna. Det finns en tendens att lärare har låga förväntningar på sådana grupper. Och det är inte alltid de bästa lärarna som under­visar där, säger Jan-Eric Gustafsson.

Just det senare verkar ha inträffat i Sverige. Enligt OECD:s senaste Talis-undersökning av lärares villkor väljer erfarna svenska lärare att jobba i lättare skolor medan de utsatta skolorna får de minst ­erfarna.

— Sammantaget skulle jag tro att en nivåskillnad på 100 meritpoäng ger väldigt stora kvalitetsskillnader i under­visningen, säger Jan-Eric ­Gustafsson.

Skolverkets generaldirektör Anna Ekström vill inte kommentera Lärarnas tidnings undersökning men uttalar sig allmänt om likvärdigheten i skolan.

— Den har försämrats. Både forskning och våra egna analyser visar på en ökande skolsegregation utifrån elevers bakgrund. Vi ser också ökade resultatskillnader mellan skolor, och sambandet mellan elevernas resultat och deras föräldrars utbildningsnivå är fortsatt stor, säger hon.

Skolsegregationen är problematisk ur flera perspektiv, enligt Anna Ekström. Inte bara när det gäller kunskapsnivån.

— Skolan ska också ge eleverna kontaktnät och språk. Om de svensktalande är få blir det till exempel mycket svårare att komma in i det svenska samhället, säger hon.

Men i Stockholm vill varken majoriteten eller oppositionen i stadshuset begränsa val­möjligheterna. Här söker blivande gymnasieelever från 27 kommuner i fri konkurrens i hela länet, vilket ytterligare drivit upp poängen på de populära skolorna i innerstaden.

— Valfriheten och betygs­intagningen är väl förankrade bland eleverna i regionen. Jag hör aldrig någon ifrågasätta dem. Och jag vänder mig starkt emot att högpresterande flickor, för det är flickor vi talar om, inte skulle få välja var de vill gå utan i stället fungera som stötdämpare i klassrummen, säger Lotta Edholm, oppositionsborgarråd (L).

Hon ser hellre fler kompensatoriska åtgärder — i form av karriärtjänster och lön — på de skolor där eleverna har lägre ingångsvärden.

Inte heller Stockholms skolborgarråd Olle Burell (S) vill begränsa valfriheten, trots att han tycker att blandat är bäst.

— I stället ska vi skapa fler skolor i bra lägen som är så attraktiva att eleverna söker sig dit också, och inte bara till palatsskolorna i innerstan, säger han.