Så kan lärarna avlastas

I min förra ledare skrev jag att fler yrkesgrupper i skolan krävs för att klara lärarbristen och lärarnas höga arbetsbelastning. Senare presenterade jag på DN Debatt fyra förslag som skulle kunna frigöra tid för lärare och skolledare: bättre centralt stöd, lärarassistenter, socialpedagoger och centralt anställda elevhälsoteam. Vilket gensvar ni har gett!

Stort tack för kommentarerna på Facebook, diskussionerna på Twitter och den återkoppling ni ger mig direkt och digitalt. Diskussionen om vad som kan lyftas från lärarna och vad lärarrollen egentligen ska handla om är helt avgörande, både för situationen här och nu och för läraryrkets attraktivitet i framtiden.

Vi lärare är rörande överens om att lärar­uppdraget måste fokusera på elevernas lärande. Vi är eniga om att vår kompetens måste värderas högre och komma till bättre nytta. Vi är överens om att arbetsbelastningen måste minska och möjligheterna att få göra ett bra jobb öka.

Vad vill vi då ha avlastning med? Några återkommande svar av de hundratals ni har gett är: frånvarorapportering, CSN, administration kring utvecklingssamtal, beställa material, städa, ordna vikarier, konflikthantering, mathantering, tillsyn i korridorer … allt går förstås inte att räkna upp här, men det är tydligt att det finns en hel del som tar lärartid från eleverna och undervisningens kvalitet.

Men även om det finns gott om svar, finns det svar som inte passar alla. På Kryddgårdskolan i Malmö vittnar lärarna om att föräldrakontakten är A och O för vad de kan åstadkomma i undervisningssituationen och att hembesök kan vara av pedagogisk vikt. Jag vet lärare som besöker fotbollsmatcher och träningar för att etablera en relation med eleverna utanför skoltid för att lärandet i skolan över huvud taget ska bli möjligt.

På andra skolor finns det tvärtom ett behov av att dra en skarp gräns för vad som är lärarskap och föräldraskap. Ibland krävs det en rektor som sätter tydliga gränser för att hålla föräldrarnas engagemang på rimliga nivåer.

Exakt vad somär rätt på varje arbetsplats måste förstås vara upp till skolledaren tillsammans med lärarna att avgöra. Vad behövs för att höja kvaliteten i arbetet på just vår förskola? Hur kan vi minska tiden som går åt till IT-krångel och småuppgifter i den här grundskolan? Hur kan vi skapa mer tid att jobba med gruppens utveckling i detta fritidshem? Vad behövs för en bättre social miljö på vår gymnasieskola? Tidstjuvarna finns i hela skolsystemet, men är inte samma överallt.

De här frågorna väcker intresse inte bara hos oss lärare, utan också hos politiker. Jag vet att detta kommer att tas upp på allra högsta nivå, i regeringen. Det är bra, för politiker och huvudmän är våra förutsättningsgivare och de kan göra alternativa organisatoriska lösningar möjliga.

Men det är vi inom professionen som måste äga diskussionen och ha kommando över utvecklingen. Bedömningarna om vad som ska ingå i läraruppdraget och vad som kan plockas bort — hos just oss — måste göras — av just oss.