Jag möblerade om i mitt arbetsrum för en tid sedan. Från en trave böcker ramlade en liten skolbok ut. Ett sådant där blått skrivhäfte som ser ungefär likadant ut nu för tiden, men det här var 20 år gammalt. Jag öppnade och läste vad jag skrev första dagen på lärarutbildningen.
»Just nu har jag lite panik inför mitt yrkesval och misstror mig om att kunna genomföra utbildningen. Jag känner mig så ung och oerfaren (jag var 19, så det var väl sant). Å andra sidan, känner man sig någonsin redo för något? Jag SKA klara det här. Jag ska bli en bra lärare som ger mina elever en trygg och rolig skolgång. Ingen ska behöva ha ont i magen varje dag, som jag själv hade i skolan.«
Under utbildningen var jag tveksam så gott som hela tiden. Min omgivning tyckte att mitt yrkesval var under min värdighet.
Jag gick ut gymnasiet med högst betyg i klassen. Nog borde jag väl kunna gå en utbildning med lite högre anseende? »Men Karin, du kunde väl valt gymnasielärare åtminstone, så att du får liiite status i alla fall« sa en bekant när vi möttes hemma på jullovet. Att bli 1—7-lärare sågs mer som att bli lektant.
Jag genomförde utbildningen i alla fall. Jag fick min lärarexamen. Ändå var jag inte säker på om jag skulle börja jobba som lärare. Jag hade tur som hamnade rätt. Från första dagen på Kvarnbyskolan trivdes jag som fisken i vattnet.
Sedan jag började arbeta har jag inte längre skämts för mitt yrke. Den känslan jag hade under utbildningen, att det nog var ett rätt löjligt enkelt värv jag hade valt, försvann så fort jag kände på hur tufft det är att hålla styr på en klass.
Att vara lärare är som att vara dirigent för en bångstyrig orkester. Jag måste hålla reda på allt från bastubor till trianglar och se till att alla kommer till sin rätt. Ingen får ta över, ingen får glömmas bort. Varje timme i klassrummet är det konsert. Jag måste se och lyssna och tänka ut hur jag ska få allt att klaffa. Det kräver fingertoppskänsla och stor professionalitet.
Läraryrket har inte högre status i dag än när jag började utbildningen för 21 år sedan. Snarare tvärtom. Färre vill bli lärare och många hoppar av. Vi kan säkert göra mycket med löner och arbetsvillkor, men minst lika viktigt för statusen tror jag att vi lärare själva är. Vi måste bli bättre på att tala om vad vi gör, vad vi är bra på och varför.
Fru civilingenjör må ha högre lön och längre utbildning än jag, men jag tvivlar på att hon kan göra mitt jobb lika bra som jag.