Skratt viktigt på anstalt

Galler, taggtråd, porttelefon, säkerhetskontroller. Läraren Yvonne Liström behöver en kvart på sig för att ta sig in på jobbet som börjar 7.18 varje morgon. Hennes elever bor i barackerna som radar upp sig på Norrtälje­anstaltens innergård. De flesta har tung kriminell bakgrund och har dömts för våldsbrott, sexualbrott, mord.

Men stämningen är inte lika grå som betongmurarna runt Lärcentrum.

— Jag skojar mycket med killarna. Använder humor som ett sätt att nå dem, säger hon.

Nu är det är fredag eftermiddag och tomt i lokalerna. Rummen i skolans träbyggnad har fyra datorplatser var. Sammanlagt 24 studerande får vistas här samtidigt, uppdelade och övervakade. Yvonne Liström visar larmet som är fastklämd på tröjan. Hittills har hon aldrig behövt trycka på knappen.

— Det är nog mycket mer bråk ute på en vanlig skola. De som kommer hit vill studera och de flesta tycker om oss lärare.

Anstalten har fyra lärare. Många studerande undervisas även via dator av lärare på andra anstalter, beroende på ämnesval. Kunskapsnivån kan variera stort och Yvonne Liström får anpassa sin undervisning från att lära någon att läsa och skriva, upp till högsta gymnasienivå för någon annan. Hon har vidare­utbildat sig till speciallärare och tycker att alla lärare inom kriminalvården borde ha specialpedagogisk kompetens.

— Vi jobbar väldigt individuellt och alla intagna har egna arbetsplaner. Det går inte att förbereda en dag som i en vanlig skola, men det är det som är spännande.

Det finns de som för första gången klarar av studierna, flera blir diagnostiserade på anstalten med exempelvis adhd och får medicinering. Betyg och intyg spelar en stor roll för självkänslan.

— Det har varit helt fascinerande att se vilken förändring vissa har genomgått. Från att ha gått upp och ner här i lokalerna och inte kunnat sitta still, till att klara av kurserna.

Glädjen över framgångarna präglar arbetet, men vissa dagar kan kännas blytunga. Yvonne Liström blir tyst en stund och blickar ut genom fönstret.

— Ibland tittar jag på dem när de går där ute på rastgården. Jag kan känna sådan sorg över så många förspillda liv. Redan i första klass kan en lärare peka ut vilka två-tre elever som det kan gå illa för, det är jag helt över­tygad om. Vissa vaknar upp när de är 40 år och då är de brända.

Finns det inte en risk att du blir mer kurator än lärare?

— Svenska är ett ämne som handlar om att uttrycka sig och om att reflektera över vissa samhällsfrågor, kanske över sitt eget liv. Så visst har vi ett pågående samtal med många. Jag får möta fruktansvärda öden.

Men Yvonne Liström vill inte tänka på vilka brott hennes elever faktiskt begått.

— Jag kan sitta hemma och läsa i tidningen och förfasas över händelser, men jag måste hålla det isär från de här personerna. Annars vore det nog omöjligt att jobba här.

Att ha bra kolleger är viktigt de dagar det känns svårt. Med åren har Yvonne Liström lärt sig att lämna kvar jobbet på jobbet.

— När grinden går igen bakom mig klockan fyra tänker jag bara på det som väntar hemma: min trädgård och mina hästar.