»Skolvalet sker på liv och död«

Den nyttiga med 90 procent kakao eller den söta och smaksatta?

Chokladkakorna på bordet trängs med böcker i travar. Jag tar en rejäl bit av den nyttiga och sedan en liten bit av den goda. Jag tror att jag väljer fritt, men enligt en professor verksam i den frans­ke sociologen Pierre Bourdieus anda, är min vilja sedan länge formad till att göra detta val.

— Det myckna talet om valfrihet är bara ett sätt att dölja de olika förutsättningarna för människors handlingsalternativ, säger ­Donald Broady och sätter sig bekvämt till rätta i sin slitna soffa.

Ett av dina forskningsintressen är hur eliter skapas. Varför är det så intressant?

— Därför att eliterna bestämmer spelreglerna för systemet — också för dem som har minst att vinna på hur detta system fungerar. Därför har det alltid retat mig att den svenska forskningen och debatten är så upptagen av dem som har det sämst.

— Man kan inte förstå de fattigas situation om man inte studerar eliterna.

Har vi elitskolor i Sverige i dag?

— Ja, det har vi. Det blir allt viktigare vilken skola du går på. På gymnasiet är det viktigare än valet av program.

Varför? För att man lär känna rätt männi­skor?

— Ja. Och för att undervisningen ställer högre krav och för att det är svårare att få bra betyg där. Människor med mycket kulturellt kapital ser till att deras avkomma får bästa möjliga fostran. Därför undviker de kravlösa skolor som köper sig en kundkrets genom att dela ut höga betyg.

Vilka är elitskolorna?

— De riktigt tunga på gymnasiet är i de allra flesta fall gamla fina kommunala skolor som avskyr att göra reklam för sig. För om det behöver sägas att skolan är bra är det ett tecken på att det inte är sant.

— Detta vet överklassen medan de oinforme­rade går på säljknepen från entreprenöriella frigymnasier och liknande. Hela systemet bygger på sådana fällor gillrade för de oinformerade.

Det skilde 193 poäng i genomsnittligt meritvärde mellan skolornas samhällsprogram i höstas, visar en undersökning i förra numret av Lärarnas tidning.

Får dessa elever samma utbildning?

— Nej, det är klart att de inte får. De har ju olika sorters lärare, olika sorters klasskamrater och gör olika saker.

Vadå olika saker?

— För att bli riktigt framgångsrik i skolan och samhället måste du vara självständig, kreativ, obstruera lite lagom och göra mer än de uttryckta kraven. Den som bara gör det skolan säger blir betraktad som flitig men lite ­ointressant.

— Detta lär man sig på Kungsholmens gymnasium men inte på Angeredsgymnasiet. Till exempel.

En av forskarna i Broadys grupp, Emil Bertilsson, visar i sin avhandling att de mest kulturellt bemedlade gymnasielärarna i Uppsala samlas på samma tre skolor som de mest kulturellt bemedlade eleverna.

Varför gör lärarna så? Tycker de att det är mer akademiskt stimulerande?

— Ja, de kanske får elever som är intresserade av ämnet och inte bara av betygen vid den här typen av skolor. Och för sin självkänslas skull.

— Jag tror att vi närmar oss en situation när det kommer att smälla högre att vara skollärare på Katedralskolan i Uppsala eller Lund än att vara professor på Linnéuniversitetet eller Högskolan i Kalmar. Precis så är det i Frankrike.

Politiker och lärarfack hävdar att fler karriär­tjänster och högre löner ska få erfarna och duktiga lärare till skolor där eleverna har ont om kulturellt och ekonomiskt kapital. Skulle det hjälpa?

— Femtusen mer i lön är den marknadsekonomiska lösningen men lärarna tycks prioritera autonomin, att få bestämma över sin under­visning och sitt arbetsinnehåll, högre än ekonomiska incitament.

— På sikt tror jag att det vore bättre för rekryteringen, statusen och även lönerna att hävda yrket som en intellektuell profession med ämbetsmannaansvar.

Hur då?

— Jag tycker att man skulle vara radikal och skära ner antagningen till lärarutbildningen till hälften eller en tredjedel. Det skulle göra underverk för rekryteringen och yrkets anseende. Att hålla igen är ett knep som läkarna länge använt för att behålla sin professionella plattform och hålla sina löner uppe. Medan lärarfacken gått med på att utvidga hela tiden.

Elever och lärare på snart nedlagda Ross Tensta gymnasium i Stockholm har beskrivit en undervisning på E-nivå i intervjuer med Skolinspektionen.

Gör det något? Alla kan ju inte bli professorer.

— Stora sociala och ekonomiska klyftor är av ondo för ett samhälle, av ondo för alla. Därför får skolväsendet aldrig glömma bort den kompensatoriska ambitionen.

— Även den som ska ha ett okvalificerat arbete måste ha en viss mängd kunskap och bildning. För att nå dit behöver du en väldig massa mer om du kommer från ett hem där det är ont om resurser. Detta måste staten fixa.

Om alla blev lika välinformerade som de som sätter sina barn i »rätt« skolor, vore det ett skäl till att ha kvar skolvalet?

— Nej, för eliterna hittar nya sätt att skaffa sig ett informationsmonopol och befästa sin ställning. Men man kan avhjälpa det värsta.

Hur?

— Knepet är att skjuta upp den sociala diffe­rentieringen så att elever med olika mycket kulturellt och ekonomiskt kapital går i samma klass och samma skola så länge som möjligt — tills de är 12 eller 14, gärna 18. Då får vi en mer meritokratisk ordning som premierar prestation.

Men varför är det bättre eller mer rättvist att premiera den som råkat få en hög prestationsförmåga än den som fötts in i en gynnad social miljö?

— Därför att ett meritokratiskt system är mer öppet för begåvningar från folkdjupet och möjliggör en viss social rörlighet.

— Vi närmar oss nu en situation där den sociala differentieringen börjar redan med valet av förskola. Sedan ser barnen aldrig några andra än sina likar resten av livet. På Södermalm i Stockholm är förskolevalet helt avgörande i dag — på liv och död — och det tror jag är väldigt skadligt.