Trollhättan efter attacken

Lärarna vet inte vad som händer, vem som skjuter eller om någon är skjuten. De vet bara att de har 50 vett­skrämda femteklassare framför sig inne i klassrummet. Och de förstår att något hemskt är på väg att hända på andra sidan dörren ute i skolkorridoren.

— Jag går på autopilot. Min enda tanke är att skydda barnen, berättar Karin Andersson.

Först nu, mer än tre månader senare, är F—6-läraren Karin Andersson och 4—6-läraren Christian Edvardsson beredda att berätta vad som hände inne i deras klassrum, den där torsdagen i slutet av oktober då allt för­ändrades på Kronan i Trollhättan.

Vi möts i den omtalade skolentrén en gråmulen februaridag.

Entrén är öppen, ljus och fräsch; på väns­ter sida ett kafé som erbjuder småkakor för fem kronor styck, på höger sida ett bibliotek med skyltar på många språk.

Här utspelade sig ett rasistiskt vansinnes­dåd. Ett dåd där flera skadades och fyra dog — en lärare, en elevassistent, en elev samt gärningsmannen.

— Vid det bordet satt elevassistenten som blev nedhuggen, på övervåningen sköts gärningsmannen och bakom den där dörren hade vi lektion, säger Christian Edvardsson sakligt.

Utanför entrén till den multietniska skolan — nio av tio barn har utländsk bakgrund — utropar en stor skylt i guldfärg »VÄLKOMMEN«. På en mindre skylt intill står det »Bevakas av G4S«.

G4S är ett av Sveriges ledande säkerhets­företag och Kronan är sedan attacken en stängd skola, med låsta dörrar och väktare som bevakar entrén från morgon till kväll.

Utomstående är fortfarande inte välkomna in.

I stället åker vi hem till Karin Andersson en kort bilväg bort. I sitt vardagsrum på sjätte våningen serverar hon rykande kaffe utan dopp (»hann inte fixa något«) i blåvita Mon Amie-koppar, medan skymningen faller utanför fönstren i höghusområdet.

Sedan berättar lärarna, lugnt och sansat, inifrånhistorien om det våldsamma skol­dramat som skakade ett helt land den 22 oktober 2015.

Det är en vanlig dag på en skola i Sverige.

Fast inte riktigt helt vanlig. Den här torsdagen har Karin Andersson och Christian Edvardsson ordnat ett gemensamt författar­besök i sal 2069 för 50 elever i klass 5:1 och 5:2. Flera andra lärare är också med i klassrummet.

Det är lite disigt ute och lektionen drar i gång prick 10.00.

Barn- och ungdomsförfattaren Thomas Halling berättar om en kille på glid, en kille som är på väg in i nazismen. Eleverna lyssnar med stora öron.

Tystnaden bryts av ett bankande. Någon bankar hårt och aggressivt på en annan dörr i korridoren.

Författaren återupptar berättandet.

Vad ingen i klassrummet då vet är att 21-årige Anton Lundin Pettersson — iförd lång kappa, svart mask och hjälm — systematiskt letar igenom skolan, knackar på olika klassrumsdörrar och med ett svärd attackerar elever och lärare med utländskt ursprung.

Efter några minuter hörs ett väldigt liv i korridoren. En av de andra lärarna rycker upp dörren och tittar ut. Hon ser elever som rusar i panik och en blödande kollega och någon som jagar dem.

— En man med hjälm och svärd! Larma 112! skriker hon till sina kolleger.

Karin Andersson:

— Jag minns att jag tänkte: »Men lugna dig! Skräm inte barnen!«

Christian Edvardsson:

— Man trodde ju inte riktigt att det var sant.

Inom några sekunder inser lärarna att det här är på allvar och att det kan vara riktigt, riktigt farligt.

Lärarna barrikaderar dörren med bänkar och stolar och släcker lamporna och hyssjar åt barnen, så att det inte ska märkas att någon är i klassrummet.

Då skjuts gärningsmannen av polisen ­precis utanför deras stängda dörr.

Blev ni inte själva panikslagna?

— Först tänkte man ingenting. Jag var alldeles tom. Och när jag började tänka var det väldigt praktiskt. Som att: »Nu ska eleverna gömma sig där. Sedan måste de gå ut den ­vägen. Och sedan ringer vi alla anhöriga.« Det var som under en friluftsdag, säger Karin Andersson.

På en kvart är dramat över.

Men lärarna och eleverna blir kvar i klassrummet i fyra timmar, eftersom polisen måste säkra att det inte finns flera gärningsmän gömda på skolan. Oroliga anhöriga ringer och hör sig för om läget och via mobilskärmarna kan lärare och elever ta del av allt mer makabra detaljer om vansinnesdådet på deras skola. Timmarna går och barnen börjar bli uttråkade, kissnödiga och fundera på vilken god mat de missar i skolmatsalen just nu.

Efteråt ledsagade lärarna eleverna förbi blodstänk i korridoren till väntande an­höriga. Skolpersonalen gick till fritidsgården, där det fanns kristeam för den som ville prata och mat för den som var hungrig.

— Luften gick ur oss där. Många hade hållit uppe krafterna så länge som de ansvarade för barnen, berättar Christian Edvardsson.

— Vi bara satt där, sa något och kramade varandra, säger Karin Andersson.

Båda blev hemkörda från skolan den eftermiddagen. Bilnycklar och andra personliga tillhörigheter låg inlåsta på arbetsrummet och skolan var en avspärrad brottsplats.

Christian Edvardsson sov inte många timmar den natten.

— Tankarna bara snurrade: »Vad kunde ha hänt? Vad kunde man ha gjort? Tänk om inte alla barnen hade hunnit in i klassrummet i tid.« Sådant låg jag och grubblade över.

Veckan efter hade eleverna höstlov. Lärarna samlades och började planera återgången till skolan. Först på tisdagen — eller var det kanske onsdagen — orkade Karin Andersson åka tillbaka till Kronan.

— Det var fruktansvärt.

Men hon gick inte uppför trappan, där gärningsmannen hade skjutits.

— Jag tänkte bara på var han hade gått och var blodet hade varit. Det är fortfarande det jag tänker på när jag går på vissa platser i skolan.

Måndagen efter höstlovet öppnade ­skolan igen. Alla elever i klassen var på plats.

— Jag var så otroligt glad och lättad över det! Eleverna tycker ju så mycket om sin skola och sina lärare. De älskar Kronan, säger Karin Andersson.

Men återkomsten var tuff. Dag två dök inte alla barn upp. Och de som kom orkade inte med hela skoldagar.

Lärarna hade fått veta att det är viktigt för eleverna att så snart som möjligt komma tillbaka till sina rutiner och sin vardag igen efter en traumatisk händelse. Det märktes att eleverna tyckte det var skönt att få tänka på något annat. Att få räkna matte.

Men lärarna fick pröva sig fram och känna av hur mycket eleverna orkade med. Först lite matematik, sedan lite lättare aktiviteter, sedan kanske några lekar. Inte för mycket på en gång.

Även för lärarna var det tufft att komma tillbaka till skolvardagen.

— Jag orkade bara planera för en dag i sänder, jag kunde inte tänka långsiktigt och var tvungen att skriva upp varenda sak jag skulle göra. Det är inte likt mig, säger Karin Andersson.

Kommer Kronan någonsin att bli som en vanlig skola igen?

Lärarna tittar upp på mig från sina platser i soffan och stolen, förvånat och nästan förebrående.

— Jag tycker att det är som en vanlig skola nu, säger Karin Andersson.

— Ja, det är nästan bättre. Vi har blivit ännu mer sammansvetsade och kan prata om allt, säger Christian Edvardsson.

De enas om att det är detta som kännetecknar Kronan; goda relationer och mycket kärlek, både mellan lärarna och mellan ­lärare och elever.

— Det som hände känns nästan overkligt nu. Som om det var på film, säger Christian Edvardsson.

— Ja, det känns jätteskönt att fortsätta jobba och att visa att ingen kan ta vår skola ifrån oss, säger Karin Andersson.

Säkerhetsvakten står kvar utanför Kronan, men skolan återvänder dag för dag alltmer till de vanliga rutinerna.

Vårterminen har rullat i gång och lärarna kan planera långsiktigt igen.

Nu har femmorna ett temaarbete på tekniken där de bygger modeller av dåtidens och nutidens stad i kartong och lim. De bygger bland annat en modell av Kronan. Snart ska föräldrarna bjudas in för uppvisning av temaarbetet.

— Eleverna älskar att bygga, berättar Christian Edvardsson.

Men det finns en baksida med skapar­glädjen också:

— De gör av med så mycket lim! suckar Karin Andersson och himlar med ögonen.